Helvetesvecka

Jag vet inte om det beror på att jag slutat med Mirtazapinet men livet börjar kännas tungt och jävligt men det kanske är så livet är. Den senaste veckan har präglats av älskade djurs död och den sorg den ger. Först trodde jag att min egna hund, Lyra, dog när hon fick narkos. I fredags fick jag beskedet att mitt ex hund dött och igår sörjde vi honom tillsammmans. Det var väldigt känslosamt för mig eftersom min upplevelse att Lyra hänt så nyligen. Allt fick mig att inse att en dag kommer Lyra också att dö. En dag kommer också jag förlora min livskamrat och uppleva samma bottenlösa sorg som mitt ex nu upplever. I dag hörde min bästa kompis av sig och sa att hennes katt hade dött i morse. Ännu en sorg att bearbeta, ännu fler tårar som kommer fällas. Åter igen inser jag att jag en dag kommer förlora min älskade, underbara bebis och jag kan inte se att jag kommer klara det. Den sorgen kommer bli för stor för mig att bära. Efter det som har hänt uppskattar jag varje dag med henne och ser till att hon varje natt somnar i min säng.

Nya framgångar

Livet går framåt och för var dag som går gör jag framsteg. Veckan som gått har jag haft fullt upp med olika aktiviteter som jag klarat av utan stress och ångest. I går sprang jag Midnattsloppet (10km) på tiden 59 min och 9 sek. Eftersom jag har varit förkyld sen i onsdags och länge inte trodde att jag skulle kunna springa alls är jag riktigt nöjd. Nu längtar jag tills at förkyldningen ska försvinna helt så jag kan börja träna igen.

Njuta av framgången

I helgen när jag var ute och festade gick allt som planerat, jag drack inte för mycket och hade ingen ångest dagarna efter. För de flesta betyder det inget speciellt, men för mig är det en enorm positiv erfarenhet, ett viktigt framsteg. Jag har ända sedan min alkoholdebut för 6 år sen kämpat med att lära mig hantera alkoholen. I perioder har jag förlorat kontrollen helt, i perioder har jag kunnat dricka som alla andra och i perioder har jag inte kunnat dricka alls. Ett vanligt ämne för heta diskussioner hemma hos mig har just varit mig, alkoholen och fester.
Min mamma har försökt få mig att avstå helt, hon känner sig så maktlös varje gång jag kommer hem och är full för hon vet hur mycket ångest jag kommer få. Och jag förstår hennes frustration över att vara så maktlös. När jag går ut och dricker kan hon inte hjälpa mig eftersom det är mitt ansvar för hur mycket jag dricker. Problemet är att jag är så envis. Mitt mål är att kunna dricka och festa som mina kompisar, jag skiter i hur många gånger jag faller på vägen, jag vill var som dem! Och jag har trillat många gånger, jag har haft så mycket ångest, men jag har rest mig varje gång. Varje gång jag blivit för full, enligt mig själv, har jag analyserat vad som gick fel, vad det var som gjorde att jag drack för mycket och vad jag kan lära mig av det. Min lista över erfarenheter med alkohol är lång och användbar. I helgen kunde jag använda listan till hjälp så att jag kunde festa två dagar i rad och allt gick super. Jag hade roligt och umgicks med mina vänner, hade ingen ångest och jag var inte speciellt bakis dagen efter.
Nu gottar jag mig i denna framgången och tar med mig erfarenheterna till nästa gång

Varför kan jag inte vara som alla andra?

Ångest, känslorna är i kaos. Tankarna rusar genom huvudet.
"Ge mig medicin! Låt mig försvinna in i dimman!"
Jag får ingen ordning på tankarna och känslorna. Den inre stressen växer sig större.
"Nej, jag ska ta mig igenom det utan hjälp från kemikalierna.
Tänk, tänk! Vad kan du använda för färdigheter?"
Andas medvetet, lyssna på musik, skriv, gör något annat... Jag känner att denna dagen kommer vara lång.

Varför är inte mitt liv som alla andras? Varför lever inte jag med samma psykiska förutsättningar? Varför kämpar jag i uppförsbacke och motvind? Jag vill ha ett vanligt liv! Jag vill jobba eller studera, utan att vara rädd för att gå in i väggen eller ner i en depression. Jag vill kunna göra saker utan att känna känslor om allt. Jag vill kunna lita på mina känslor och inte fundera på om det jag känner är fel. Insåg att jag trodde att jag hatade Sticky, men egentligen så var jag arg på mig själv. Och egentligen var jag inte arg på mig själv utan besviken för att jag drack mer än vad jag hade tänkt. Nu när jag vet att jag inte hatar Sticky vill jag ändå inte gå dit. Det är lättare att hata Sticky än att vara besviken på sig själv.

Jag hatar att misslyckas, jag hatar att bli besviken på mig själv. Jag orkar inte försöka om det finns chansen att jag misslyckas för det gör så ont att bli besviken på sig själv. Det gör så ont att trilla och sen försöka resa på sig igen. Om och om igen. Varför måste man trilla?
Egentligen finns det inga misstag, det finns bara feedback hur man kan göra saker annorlunda, men hur mycket feedback kan man egentligen få? Kan hjärna nån gång bli full och inte klara av att ta mer feedback? Jag tror min hjärna är på god väg...

Mycket kloka tankar

Den senaste tiden har jag fått flera insikter om mitt liv och det jag har varit med om och mina tankar. Det känns skönt att förstå vad jag tänker och egentligen känner. Jag är så analytisk av mig som person, jag måste förstå och veta allt om mig själv och mitt liv. När jag väl får min "uppenbarelse" fylls jag av ett lugn, jag blir i harmoni med mig själv. Kriget inom mig tar en kort paus, krigarna vilar och njuter av tystnaden som ligger över mitt inre slagfält.
Haha, vad poetiskt det låter men det är så jag upplever det om man ska försöka beskriva det med ord.

Just nu (och det har jag varit en tid) är jag mitt inne i acceptans processen för att acceptera mitt självskadebeteende och de men jag fått av det. Alla ärr, hur ska jag förhålla mig till dem? Hur ska jag förhålla mig till människors blickar? Varje gång jag visar mina ben gör jag ett medvetet val om att folk kan titta. Att folk kan undra och få förutfattade meningar. När jag visar mina ben, men aldrig överdelen av mina lår, accepterar jag att folk kan komma att titta. Varje gång jag visar mig naken för en annan person blottar jag mig själv. Jag visar min hud och konsekvenserna av ett smärtsamt missbruk. Utan att personen säger något vet jag vad den tänker. Det ända jag kan göra är att svara på de frågor som eventuellt kommer komma. Om jag hade fått bestämma skulle jag inte se ut som jag gör, men det ända jag kan göra är att acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Detta är en del av vägen jag måste gå för att kunna leva.

Tristress

Alla dagar är desamma just nu. Väntar på att terapin börjar och semestern ska ta slut så jag kan fortsätta livet och vardagen. Vill börja praktisera, känna stabilitet och att jag gör något som betyder något på dagarna. Det är nästa steg för att sedan bli friskförklarad och börja studera.
Jag måste vara tålmodig vilket jag inte är

Livet, låt mig va!

Ångest, ångest, ångest. Känslan av att något stämmer inte, en inre stress. Den kväver mig och önskan att kunna fly från verkligheten växer sig starkare. Suget efter benzo, den lätta vägen. Men jag vet att jag inte kan gå den vägen igen.
Det finns saker i mitt liv som jag önskade var annorlunda. Det finns saker jag måste arbeta med. Det finns händelser som jag måste bearbeta. Jag har kommit en bra bit på vägen till ett normalt, friskt liv men har fortfarande en så lång väg kvar. Och vissa dagar orkar jag inte. Jag orkar verkligen inte. Hoppet om ett liv värt att leva försvinner. Jag kan inte se hur jag skulle kunna leva ett bra liv efter allt som har hänt, efter allt jag gjort mot mig själv. Jag försöker acceptera att det som har hänt har hänt, men det är så svårt och jag tvivlar varje dag. Det enda jag kan göra de dagarna är att stå ut. Stå ut och hoppas att dagen därpå blir bättre.
Men kommer nästa dag vara bättre? Kommer det någonsin komma en dag utan ångest, sjukskrivning, mediciner, terapi och destruktiva beteenden? En dag då jag kommer älska mig själv och ha respekt för mig själv?

Party animal

Livet är en fest.Missa den inte!
Just nu fokuserar jag på tre saker: Lydnads träning med Lyra, min egna träning och festa festa festa. Och det funkar riktigt bra. Life is fine and I like it.
Just nu lever jag och oroar mig inte för morgondagen. Jag tar semester från allt vad psykisk ohälsa heter och låtsas som att jag e som alla andra.

Långsamt tillbaka till verkligheten

Var på familjesemester i Dalarna förra veckan. Trevligt att umgås med familjen, fick många skratt och roliga minnen, men det tar mycket energi från mig. Fick en släng av förkylning också så jag har inte varit direkt aktiv det senaste. Nu kämpar jag för fullt att komma igång med livet. Och det är en kamp för tankarna och känslorna säger till mig att ligga kvar i sängen, sova eller titta på dåliga tv-program hela dagarna. Men jag vet att jag måste komma igång igen. Skulle jag fortsätta ligga i sängen kommer ångesten komma. Jag måste vara aktiv för att må bra. Det är en simpel ekvation men så svår att följa när känslan säger emot. Man måste gå emot känslan, ignorerar obehaget som följer och bara komma igång med olika aktiviteter. Jag får inte sätta mig ner och känna efter, för då försvinner all min energi. Nej, jag måste fortsätta tills att leva livet blir en vana.

Ingen kommer någonsin säga att jag är vacker

Jag kommer aldrig få höra orden "Du är vacker och jag älskar din kropp" Och det är inte för att jag är ful. Nej, jag är rätt vacker, men jag är förstörd. Ingen kommer kunna kolla på min kropp och tycka den är normal. För min kropp är inte normal. Den är skadad, ärrad och förstörd. Den är resultatet av flera års självskadebeteende. Det är ärr som aldrig kommer försvinna med tiden. De kommer alltid finnas kvar. Blekta med tiden, men fortfarande kvar. En ofrivillig symbol för den kamp jag genomgått och genomgår.
En del människor vill ha kvar ärr för att minnas varför de fick dem. Jag önska jag kunde tänka likadant. Istället har jag varje dag en kamp om att acceptera att mina ärr finns där och så kommer det vara. Men det är så svårt.
Många har komplex för kroppen de fötts med. Jag har komplex och hatar kroppen jag skapat själv. Jag har själv gjort varje förbannat ärr på min kropp. Det är mitt och ingen annans fel att jag ser ut som jag gör. Det är mitt och ingen annans fel att ingen någonsin kommer säga att jag är vacker. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hur ska jag kunna älska samma person som skadat mig så svårt?
Jag tror inte många tänker på konsekvenserna med att självskada. Det gjorde iallafall inte jag. Inte trodde jag att jag skulle se ut så här när jag började skära mig. Inte visste jag att den verkliga kampen är inte att sluta skära, utan att faktiskt förlåta en själv för att man gjort det. Att bli förlåten är en kamp som kommer vara i resten av mitt liv. Varje dag, varje gång jag ser mina ärr kommer jag bli påmind och varje gång måste jag förlåta mig själv.
Nej, ingen kommer någonsin säga att jag är vacker. För vem tycker en sönderskuren kropp är vacker?

Metaltown 09

Äntligen börjar jag bli människa igen efter att ha varit på Metaltown. Hade två underbara dagar med J och S tillsammans med 20 000 andra. Är verkligen glad att jag gick dit med dem och jag och J kommer ha mycket roligt i framtiden. Musiken var underbar och jag fick se flera band som jag längtat efter att se live. Det blev en del drickande, men trots att jag vaknade med ångest och huvudvärk kunde jag släppa taget om ångesten. Jag sa till mig själv att det var okej för mig att bli full och leva festivalliv 2 dagar under sommarn. Trots att jag var full så gjorde jag inget jag ångrade, jag hade kul samtidigt som jag kunde kontrollera vissa impulser. Sen hade jag även en hel del tur. Första kvällen gick vi hem ganska tidigt andra kvällen kom jag inte i säng förän kl 7. Men det var det värt. Att för två dagar ha kul och släppa mina problem.

Hjärtlslag

Kom hem igår kväll efter att ha varit i Värmland över helgen. Det var trevligt att träffa släktingarna och visa upp en friskare och lyckligare jag. Samtidigt var det skönt att ta semester från livet hemma. När jag kom hem hade jag fått brev från F-kassan om att de beviljat min aktivitetsersättning och att jag skulle få pengar retroaktivt från det att jag slutade skolan. Jag är så glad, en stor tyngd har lyfts från mina axlar. Jag behöver inte oroa mig för pengar eller känna mig beroende av mina föräldrar för att överleva. Ett praktiskt problem i mitt liv har fått en lösning.

Idag tog jag upp träningen igen efter att tagit ledigt under midsommarhelgen. Efteråt träffade jag J och W och åt lunch innan vi gick till MVC. J gick in till barnmorskan medan jag passade W. Mot slutet skulle de lyssna på hjärtljudet på bebisen och de frågade om jag ville vara med. Det var så häftigt att höra de snabba, starka hjärtslagen. Det är så otroligt att det är en liten människans hjärta som slår och att om några månader kommer den finnas här runt oss. Jag längtar!!

Det funkar inte längre

Förlåt, men vi kan inte ses nåt mer. Det slutar alltid i kaos och jag klarar inte mer kaos. Jag gör alltid något jag ångrar, ångesten dagen efter kväver mig. Jaag vill inte mer, jag kan inte mer. Förlåt, men det här är slutet för oss

Jag flyttar nu... Orkar inte mer

Nej, nu skiter jag i det här. Jag orkar inte bo hemma mer. Allt jag får höra är tjat tjat tjat. Att jag dricker för mycket, att jag reagerar för mycket eller att jag inte respekterar folk. Nej, usch. Jag vill bo själv. Bara ta ansvar för mig själv, det hade varit så mycket bättre. Idag skällde mamma ut mig, jag satt i min alkoholdimma och log för mig själv. Jag orkade inte att bli nertryckt.

Jag är inte sjuk

Jag blir så trött, varför kämpa? Jag tappar orken dagar som i fredags.
Åkte in till stan och blodcentralen för att lämna första blodprovet som krävs för att få bli blodgivare. Fyllde i alla papper och skrev ner alla mediciner jag tog, hälsotillstånd mm. Jag kände mig säker på att detta skulle gå bra, jag såg verkligen fram emot att äntligen få lämna blod. Det måste nämligen gå 6 månader efter att man piercat eller tatuerat sig innan man får lämna blod. Nu hade jag lyckats med det så nu var det bara ett blodprov och sen skulle jag kunna lämna blod. Men självklart gick det åt helvete.
Fick följa med för det "obligatoriska" samtalet där de berättade att jag inte passade som blodgivare pga att jag äter Mirtazapin. Man kan tydligen få blodtrycksfall och yrsel som biverkning av den (Vilket jag inte har) som gör att man inte får lämna blod. Men det var inte det värsta. Sjuksköterskan som berättade hade sådan hemsk attityd. Det var som hon antog att jag var jättesjuk och mådde jättedåligt bara för att jag åt medicin. "Det är ju viktigt att man mår bra när man lämnar blod" och "Det är rätt omtumlande att ge blod" var några av sakerna hon sa. Min kropp mår antagligen bättre än vad många andras gör. Jag tränar och äter nyttigt. Men på henne verkade det som om jag var för svag för att få en nål i armen. Jag ser inte mig själv som sjuk, vad har hon för rätt att göra det?

Vardag

Idag är det ännu en vanlig dag. Har äntligen börjat gå upp någorlunda tidigt för att hinna med mer och gå upp på morgonpromenad med Lyra. Sen umgicks jag med J och W. Medan W sov middag fikade vi och snackade lite. Härligt att vara med någon som inser att små vardagliga problem egentligen inte är så viktiga. Livet har värre prövningar för en.
Nu väntar jag på att tiden ska gå, kl 18 är det hundkurs som gäller. Känner en panikliknande ångest/oro över små bekymmer som ändå inte spelar någon roll. Funderar på att gå ut och springa, men min axel gör ont. Fast när jag väl är ute är det skönt... Jag får fundera...

Studentminnen

Igår tog min vän R studenten. Hon har precis som jag läst ett extra år på gymnasiet och ska läsa en extra termin för att få sitt slutbetyg. Nu i studenttider tänker jag tillbaka på mig egen student för ett år sen. Det var en hemsk och ångestfylld tid som jag ser tillbaka på med stor sorg. Jag hanterade ångesten och tomheten med alkohol, sex, benzo och rakblad. Men förstås blev allt bara värre. Jag satt fast i en destruktiv spiral som förde mig rakt ner i botten. Varje dag var en kamp att dämpa ångesten, tankarna och känslorna.
Det är mycket skam kopplat till den tiden men för att komma vidare försöker jag tänka framåt. Jag har lärt med att sex, droger och rakblad kan inte rädda en från ångesten. Man kan inte fly från ångesten och änslorna. De kommer alltid ikapp och kommer alltid finnas kvar om du inte bearbetar dem. Det som har hänt går inte att förändra. Du kan bara lära dig av det och undvika att göra samma sak igen.
Samtidigt som det är mycket sorg och skam kopplat till studenttiden finns det även glädje för hur långt jag har kommit på ett år. Idag kan jag hantera mina känslor på ett bättre sätt. Visst kan jag få utbrott och skrika på mina nära, men det är så mycket bättre än att vända det inåt mot mig själv som jag gjorde tidigare. Suget efter rakblad kommer ibland, impulserna att skada finns, men jag följer dem inte. Jag har slutat dricka för tillfället för jag vet att jag har en skev syn på alkohol och att den triggar igång starka känslor. Sex har jag bara numera med människor jag tycker om och vill, inte för att förnedra eller straffa mig själv. Eller för att den andre vill och då borde man ställa upp. För var dag växer min självkänsla. För var dag som går använder jag mina färdigheter mer och mer. Mina gamla tankemönster ändras lite i taget. Att skada mig själv är inte det första jag tänker när jag får ångest. Det är så stort för mig!

Så alla där ute som sitter fast i ett destruktiv spiral. Det går att ta sig ur det och det finns ett så mycket bättre liv att leva!

Senaste tiden del 3 - Mitt liv just nu

Efter det jag varit med om sen sist jag skrev är mycket och kommer ta ett tag att berätta om.
Allt eftersom kommer jag berätta det.
Just nu känner jag att jag är inne i en positiv period i mitt liv. Mina mediciner verkar som de ska, jag tar hand om min kropp, får nya positiva erfarenheter. Jag har vänner runt omkring mig som bryr sig, en underbar familj och hundar. Jag börjar se en framtid med mitt liv. Anledningar till att fortsätta kämpa, utvecklas, bli frisk och leva livet.
Jag fyller mitt liv med aktiviteter som ger något till mig. Jag har satt upp mål som jag arbetar för. Jag känner mig i balans och i harmoni. Livet leker helt enkelt!

Det kommer stunder som är kämpiga, men det tar jag när det kommer istället för att oroa mig.
Jag har utvecklats så enormt på ett år, allt tack vare DBT, min viljestyrka och alla runt omkring mig. Jag längtar till nästa dag istället för att vara rädd. Jag kan ta diskussioner, jag litar på mig själv och det tomrum jag känner inom mig håller på att fyllas upp. Jag lever det liv jag vill leva och det är underbart!

Senaste tiden del 2 - The break up

Efter min vistelse på psyk var mitt och Kalles förhållande inte detsamma som innan. Under hela vårt förhållande hade jag levt med hoppet om att mina sjukdomar inte skulle bli en central del av vårat förhållande. Jag är inte mina sjukdomar. Anna är inte Borderline utan sjukdomen är bara en bonus man får på köpet. Så jag lade inte så stor kraft i att dela med mig av mina sjukdomar till Kalle. Vårt förhållande var alltid i 120 så det fanns inte tiden att förklara ingående om hur mina sjukdomar påverkade mig. Jag var också naiv och trodde att det inte behövdes. Inte skulle jag gå in i en depression nu när jag kämpade så hårt med mig själv.
Men så blev det inte. Jag blev dålig och blev inlagd på psyk igen. Jag fick panik. Hur skulle jag förklara detta för Kalle? Jag blev övertygad om att han skulle lämna mig men min övertygelse stämde såklart inte. Han tog det bra. Jag ville inte träffa honom medan jag låg på sjukhuset men efter att inte setts på 2 veckor kom han och besökte mig tillsammans med min bror. Det gick bra, men jag kände mig inte bekvän i situationen. Den Anna han var tillsammans med var inte samma Anna som låg inne på sjukhus. Den tjej han var tillsammans med var levnadsglad, positiv och skrattandes. Den tjej han träffade kämpade var dag med sin ångest och självdestruktivitet. Den tjejen hade han inte träffat förut och nu gjorde han det.
När jag kom hem hade mina mål om mitt liv ändrats. Min högsta prioritering var att bli frisk från depressionen och att fokusera på mig själv. Jag hade inte ork att förklara eller ork att låtsas må bra för att inte oroa Kalle. Jag insåg att han inte kunde vara det stöd för mig som jag hade hoppats på. Nu när förälskelsen hade lagt sig förstod jag också att vi ville olika saker i livet.
Vi gjorde slut den 22 Maj efter att varit tillsammans i drygt 4 månader. Vi skildes som vänner och jag tror verkligen att vi kommer vara det. Tiden tillsmmans var hur rolig som helst, jag har fått så många skratt och positiva erfarenheter. Nu är jag ett steg närmre ett välfungerande liv.

Senaste tiden del 1 - Psyket

Hej alla läsare som väntat på att jag ska skriva igen
Den senaste har varit en intensiv, omskakande period i mitt liv.
Det började i April med att jag slarvade med mina mediciner. Jag var likgiltig till att ta dem. Varför behöver jag dem när jag kämpar så hårt? Men nu har jag insett att jag måste ha mina mediciner. Kanske inte i framtiden, men just nu.
Jag började må sämre och sämre. Ångesten kom, nedstämdheten likaså. Jag började isolera mig, slutade kolla mail mm. Jag försökte hålla kontakten med mina vänner, men det var jobbigt. Fredagen den 17 April hade jag sexparty för några av mina vänner. Då hade jag kämpat med depressionen som kom smygande. Jag kände att jag inte var i form, att jag inte skulle dricka för då skulle det sluta illa, men jag brydde mig inte. Jag var ju likgiltig. Partyt var trevligt, men för min del spårade det ur. Jag drack hejdlöst, gång på gång försökte min mamma få mig att sluta men jag vägrade. Dagen efter var ångesten enorm. Jag trodde jag skulle dö av den. Allt dumt jag hade gjort dagen innan, skamen, visste inga gränser. Jag förstod att jag inte kunde hantera alkoholen. Jag kan inte stoppa mig. Jag visste att jag mådde dåligt och då ska jag inte dricka men jag drack ände. Fan, vad man kan vara korkad ibland. Tillsammans med min terapuet, läkare och mamma kom vi fram till att jag skulle börja med Antabus ett tag. Med Antabus kan du inte dricka utan om du dricker blir du sjuk. Nu behöver jag själv inte ta beslutet om att inte dricka för jag kan inte dricka med Antabus i kroppen.
Men den senaste fyllan och snedsteget hade satt sina spår. Jag mådde ännu sämre trots att jag tog mina mediciner, ät ordentligt, sov och motionerade. Allt jag fick höra från min terapuet och min familj var: "Stå ut", "Fortsätt med dina färdigheter", "Det kommer vända snart". Men det vände inte. Jag gick till öppenvården varje dag. Min läkare satte in en ny anti-depressiv, Mirtazapin. Nu var det bara att vänta till den började verka Men det skulle ta 2-4 veckor. Jag hade inte 2-4 veckor, jag var helt slut och förtvivlad.
Söndagen den 26 April orkade jag inte mer. Jag hade sån ångest att jag skakade. Mamma sa att det verkade som att jag var hög. Jag rinde psykakuten på SÄS och sa hur det var. Att jag inte orkade mer, hur jag hade kämpat men att det inte blev bättre och att jag nu var rädd. Dagen efter var det vardag och då skulle mamma och pappa vara på jobbet, jag skulle vara ensam hemma och jag litade inte på mig själv. De sa åt mig att vänta och hör av mig till öppenvården dagen därpå, men om det blev outhärligt skulle jag åka in. Jag försökte stå ut, men rädslan för morgondagen var för stor. Jag beslutade att åka in.
Väl på SÄS fick vi vänta i 2,5 timma innan jag fick träffa läkaren. Väl inne hos honom tog det 10 minuter sen la han in mig på Psykavdelning 3. Jag la mitt liv och min kropp i deras händer. Nu behövde jag inte vara rädd för att förstöra det jag kämpat så hårt för.
Det var överbeläggning på hela slutenpsyk. I två-tre dar hade jag inget eget rum utan sov i allrummet. Dagarna bestod av att stå ut i ångesten, tala om för mig själv om och om igen varför jag låg inne. Vad mitt mål var att hålla fast vid det. Snabbt kom man in i rutinerna och livet som inlagt kretsade kring två saker: Mat och rökning. Dagarna gick och jag blev starkare och starkare i mig själv. På torsdagarna åkte jag till Lerum för att delta i Färdighetsgruppen. Jag fick besök av mig familj flera gånger i veckan och även E och J från DBT kom och hälsade på. Efter två veckor fick jag nattpermission och onsdagen den 13 Maj blev jag utskriven. Nu kände jag att jag kunde lite på mig själv och kontrollera min impulser, men kampen att bli frisk var fortfarande lång.

Sömnlös fylla och slö sax

Jag vill få sova utan problem. Utan medicin, utan alkohol. Trots att jag har gått upp tidigt och hållit igång hela dagarna kan jag inte somna på kvällen. Jag får inte ro i kroppen och sinnet. Igår kväll drack jag mig lagom småfull och tog lite Theralen för att somna. Energin var slut i kroppen, i psyket. Jag var arg, ledsen och ångestfylld. Egentligen behövde jag prata med min mamma, få uttrycka det jag kände, men istället tog ångesten tag i mig. Istället för att förklara hur hemskt det känns att min pappa respekterar min bror mer, att det känns som att han tycker bättre om min bror och att jag vet att han kommer skryta om min brors upplevelser på nästa släktkalas medan han inte kommer säga ett ord om mig och hur ont det gör i mig. Istället för att säga det, hanterade jag mina känslor genom att ilsket och aggressivt skära mig med en sö nagelsax. Jag brydde mig inte om hur stora eller små sår det blev, jag ville bara åt smärtan.

Min semester är inte som andras...

Hat, semester och ny framtid

Jag vill bara gråta. Jag vill här ifrån samtidigt som jag vill stanna här för alltid. Just nu är jag och hälsar på min bror i St Anton, Österrike. Jag älskar St Anton, jag ska bo här, flytta hit. Punkt slut. Jag ska läsa tyska, säsonga, köpa hus, flytta hit, föda upp hundar och hyra ut rum. Live happy ever after.

Men jag hatar att vara på semester med min familj. Jag hatar min pappa. Jag hatar hur min föräldrar tycker min bror är ett mer lyckat barn, respekterar honom som en vuxen Jag unnar honom den lyckan men jag önskar att mina föräldrar kände samma sak om mig. Men det gör dom inte. Min pappa tycker jag är en misslyckad fattig snyltare. Fan, han suger ut all min energi. Jag orkar inte vara snäll och trevlig mer. Fan var tråkig jag måste vara att umgås med.

Ine nog med det så saknar jag min pojkvän och min älskade Lyra

Känslokaos

Idag har mitt känsloliv åkt berg-och-dalbana XXL med loopar och hela kalaset. Skratt och aggroutbrott, glädje och ilska om vart annat. Under min min färdighetsgrupp idag byte jag känsla 5-6 ggr på två timmar.
Jag var rädd för att träffa min kompis. Jag visste ju inte vilken känsla jag skulle ha och hur stark.
Allt gick bra och jag hade det trevligt med min vän. Efteråt var jag helt slut, men jag kände hur känslorna kom smygandes. "Shit, inte en ångestattack också" tänkte jag. Hur skulle jag orka?
Jag använde en del av mina färdigheter tills Kalle ringde. Då kände jag att jag måste prata ut med någon om allt som pågick inom mig. Jag var rädd för hur han skulle reagera men jag försökte förklara så gott det gick. Han var helt underbar och förstående. Jag blev så lugn av att prata med honom, de jobbiga tryckande känslorna rann av mig. Han är så bra för mig, jag är så lycklig.

Dagarna flyter samman

Vilken dag är det idag?
Enda sättet för mig att hålla koll på vilken dag det är, är genom att fundera på om det är CSI, House eller Lie to me på TV senare på kvällen. Alla mina dagar ser ut på samma sätt: Frukost, sova, promenad med hundarna, sova, se på TV, träna, se på TV igen.
Nu, som tur är, ska jag måla om vårat vardagsrum så det blir något nytt att lägga till i dagsschemat. Annars hade jag nog blivit galen. Mer galen än vad jag redan är. Enda gångerna jag kommer ur huset är när jag går ut med hundarna och när jag tränar. Utan det hade jag bara legat inne under täcket och velat dö. Det känns så meningslöst. Mitt liv känns meningslöst när jag inte har någoting vettigt att göra på dagarna. Jag längtar, shit vad jag längtar, tills F-kassans beslut om min aktivitetsresättning kommer. Då kan jag förhoppningsvis komma ut ur huset, praktisera och börja känna mig kompetent och behövd. Unde tiden får jag gå hemma som en liten hustomte...

Förövrigt är min sinnesstämming idag ilska. Jag har gått runt och varit arg och förbannad på det mesta, inlusive en vägg, utan någon egentlig anledning. Trots att jag tränade och körde skiten ur mig var jag fortfarande arg. Jag tjatade hål i huvudet på min mamma om allt jag var irriterad och upprörd för. På gymmet höll jag på att börja gråta av ilska och frustration för min mobil inte fick plats i ett mobilfack som jag hade på armen. Det är inte alltid lätt att var mig när känslorna är upp och ner.

Ett stort förlåt till alla mina läsare

Först och främst vill jag be alla om ursäkt för att jag inte varit inne och skrivit på min blogg på över en månad. Med min bakgrund kan jag förstå att vissa har blivit oroliga och undrat om det har hänt något. Men det har det inte som tur är. Istället har jag drabbats av "Internet-fobi". I perioder slutar jag med allt som har med datorer att göra. Jag har helt enkelt inte energi för att orka med både mitt riktiga liv och det virtuella liv som man har på nätet. Istället för att ha kraven på att jag "borde" logga in på Msn, Facebook eller liknande har jag valt att fokusera och lägga all min energi på att skapa rutiner, komma igång med min träning och utveckla mitt förhållande med min pojkvän. Detta har hjälpt mig att stoppa spiralen som tidigare lett ner till en vinterångest och depression. Idag känner jag mig stark nog och motiverad till att fortsätta med internet och min blogg. Jag kommer allt eftersom skriva om de förbättringar jag gjort och mina planer inför våren. Men i korthet händer följande nuförtiden i mitt liv under en vecka:

* Många långpromenader med hundarna. Ibland tillsammans med min pojkvän Kalle och hans hund.
* Styrketräning och löpning, ju mer desto bättre.
* Gruppterapi och individuall terapi i DBT 2 ggr i veckan
* Avlasta mamma med städning och matlagning hemma.
* Umgås med pojkvännen när tiden finns.
* Träffa mina underbara vänner som finns där för mig.
* Tjata på min terapeut att Försäkringskassan tar sådan jävla tid på sig.

Walking in darkness

Vart ska jag börja? Vintern har greppat mig med sin järnhand och håller på att dra ner mig i mörkret. Det började för några dagar sen, jag började må sämre än vad jag gjort innan (och mådde jag inte bra) Jag har min BPS som styr stora delar av mitt liv, så jag har redan det jobbigt. Jag vet sen tidigare att mitt psyke blir extra känsligt under vintern och därför gör jag allt i min makt för att ta hand om mig själv. Jag vet alla tips som tidningarna skriver om för att slippa vinterdeppigheten men jag blir sämre för var dag som går. Och jag blir inte bara lite deppig, jag blir sjuk. Var på ett extra möte hos en läkare på psyk för att diskutera mina mediciner. Har redan fördubblat min Cipralex dos, nästa steg blir att jag får en till medicin. Men jag för att känna något hopp, blev jag bara matt över mötet. Hela tiden sa hon: "Jag förstår att det är jobbigt just nu" och "Jag vet att det är svårt just nu, men du får stå ut". Jag höll på att bli galen på henne. Varför försökte hon, som aldrig träffat mig innan, lindra min smärta med sådana tafatta försök? Hon som läkare borde veta bättre att hennes försök till "tröst" är genomsådda innan hon ens sagt det.
Jag fattar inte att visa får bli läkare...

Haha

Dagens skratt

Jag vet inte om vem jag tycker mest synd om, minken eller Blondinbella. Denna unga dam som borde veta bättre att i dagens samhälle är päls UTE och sorgligt. Att det är löjligt att ha päls bara för att modet säger så. Dags för henne att vakna upp och inse att man kan ha en varm och snygg jacka utan päls och flådda djur.

Dagens skratt nr 2:

Filmen på de skrikande borgarflickor som vill fynd päls hos Blondinbella

"Skadeglädje är den äkta sanna glädjen"

Och nu då?

De säger att träning är bra för kroppen, att det kan lindra ångest och få dig att må bättre. Hur kommer det sig då att jag har ångest och ser svart när jag tränat två pass idag? Borde inte jag vara slut och somna så fort jag lägger huvudet på kudden? Nej, hos mig snurrar tankarna och ångesten gnager... Ingen direkt anledning och söker inte efter någon. Börjar jag leta efter en anledning kommer det bara mer ångest.

Funderar på att börja skriva min bok nu när jag ändå har tiden över...

Kärlek är en komplicerad lek

Just nu känner jag mig... Ja, vad känner jag? Här försöker jag skriva ner det jag känner och tänker, men då blir det svart. Inget kommer ut på rätt sätt, det jag känner tvivlar jag på och mina tankar blir aldrig färdigtänkta. Det är något med min pojkvän, men om jag får ner det i ord vet jag inte. Jag är rädd för att såra, skrämma eller förstöra honom med mig själv. När jag berättar om mina ångestattacker kan han säga: "Det ordnar vi när det händer" men när det väl händer är jag rädd att han inte kan hantera det. Jag är rädd att förstöra hans värld med min smärta och tårar. Genom att låta honom få en inblick i min verklighet kommer hans syn på livet förändras. I dagsläget kan han säga: "Det behöver du inte känna längre", "Inte behöver du vara deppig mer" men dagen då jag går in i en ny depression kommer komma och han kommer stå vid sidan av och se mörkret sluka mig. Jag vet att jag kommer såra honom. Inte med ord, utan handlingar jag gör mot mig själv. Ingen vill se den man tycker om skada sig själv. Ingen vill uppleva den vanmakt han kommer få uppleva och det är det som är så hemskt. Jag kan inte skydda honom från denna vanmakt eftersom det är jag som orsakar den.

Varför kan jag inte bara vara glad?

Varför kan jag inte bara få vara glad? Trivas med min tillvaro, vem vet, kanske till och med le?
Nej, istället har jag en klump av oro i magen och ett täcke av mörker ovanför mitt huvud. Tankarna snurrar i huvudet. Vad är orsaken till mina problem? Är jag orsaken? Har jag gett mig själv denna sjukdommen? Är det mitt fel? Kan jag göra som min bror hävdar hela tiden, att jag kan tänka mig ur det? Om jag skulle kunna det, varför gör jag det inget? Är jag för svag, är jag för bekväm? Nej, för jag vill förändra min situation, men det är inte så enkelt...

Lugnet före stormen

Skriver nu innan jag bryter ihop helt. Tror att det är "efterskalv" efter i lördags natt, men det är så verkligt och intensivt för mig. Jag borde vara glad för min bror har kommit hem på besök, för att jag har fått umgås med min pojkvän och min familj, men att jag känner inom mig är mörker. Trots att det har varit en bra dag ser jag inget positivt. Istället för att känna kärlek känner jag oro, istället för lycka känner jag sorg, stället för lugn känner jag kaos.

Tack vare min läkare som inte gett mig starkare lugnande har jag svalt tredubbla dosen Theralen för att veta med säkerhet att jag kommer bli trött. Annars är jag rädd för mig själv att jag ska göra nått.

Ångest och dödslängtan

31/1-09
"Jag vill dö, eller jag har lovat att jag ska leva så jag har inget val. Mitt i mitt ångestkaos ringde jag Erik, han räddade mitt liv ikväll. Han sa så kloka saker. (...) Jag hatar mig själv över att jag har förstört min mors födelsedag. Fan, fan, fan Istället för att må bra får hon ta hand om mig. Fast jag vill egentligen åka till psyket. Jag har försökt att dränka mitt mående med sprit. Mintu mm har gjort at jag är full men inte lycklig. Fucking jävla liv"

Som alla nog fattar hade jag en lite småtuff kväll igår. Kunde inte sätta ordet på en exakt händelse som låg till grunden för mitt mående. Istället var det en massa småsaker som byggts upp med tiden tills en händelse utlöste alla samtidigt. De slår med sådan kraft och gör att mina känslor blir så intensiva att jag inte kan hantera dem. Det slutar med dödslängtan för det tror jag det är enda utvägen från det extrems helvetet och smärtan. Jag blir rädd för mig själv och måste bli omhändertagen och vaktad för att jag inte ska skada mig själv. I dessa stunder är jag som svagast. Jag ligger naken på marken och väntar på att någon ska sparka. Attacker som denna kommer med jämna mellanrum, ibland ofta, ibland mer sällan. Dum som jag är trodde jag att jag skulle slippa attackerna nu när jag har en underbar pojkvän. Ibland är jag bra jävla naiv

Fy fan

Såg just reprisen på "Debatt" där de tog upp händelsen om konststudenten Anna Odell som fekade en psykos som en del av sitt examensarbete. Ni kan läsa mer om henne på länken:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4256623.ab

Jag blev så ledsen, arg och förbannad över detta att jag var tvungen att koncentrera mig för att inte skrika ut min ilska över min mamma som fyller år idag. Jag vet att folk gör sjuka saker som de sedan kallar för konst, men det här är det värsta jag varit med om och hon borde straffas. En sådan människa som hon har ingen och jag menar ingen respekt för oss som faktiskt är psykiskt sjuka, har legat inne och det helvete vi lever i och den kamp vi utkämpar. Det hon gjorde skadade så extremt många, inte bara de som låg på samma avdelning utan också flera andra. Det kan finnas de som nu är rädda för att söka hjälp för de tror att de ska bli "bältade", personalen som var tvungen att lägga sin energi på henne och inte på de riktiga patienterna, de konstnärer som blev imponerade av hennes "konst" som fått helt fel uppfattning på vad som är okej. Men jag tänker främst på den personen som ev sökte hjälp den dagen, som bad om att få bli inlagd, men nekades för konstnärsstudenten hade tagit den sista platsen. Jag hoppas innerligt att personen fortfarande är i livet. Nej, jag önskade att jag kunde få ta ett snack med denna Anna Odell och få henne att förstå vad hon verkligen gjort. Och jag skulle ta till alla medel jag kan för att hon sedan uppriktigt skulle be alla psykiskt sjuka och övriga som kännt sig stöta av hennes beteende om ursäkt.

Jag vill inte ens ta upp de människor som i "Debatt" försvarande hennes "konst" förutom att jag blir rädd för vad det finns för människor ute i samhället och vad de värderar.

Tillbaka-Break Down

Nu har jag kommit tillbaka från Egypten. Det var en fantastisk resa som jag verkligen behövde. Men allt var ju självklart inte bra. Just nu är mitt tålamod för min pappa lika med noll. Samtidigt som vi hade det jättebra ihop blev jag galen på hans attityd. Precis som jag har han vissa och flera narcissistiska drag. Kommer han nämna något på fel sätt eller säga något dumt kommer jag garantera att explodera. Under semestern kunde jag ändå bita ihop för det mesta och tänka: "Det är ju ändå semester" men nu har jag tröttnat.

Att min energi är slut fick min mamma uppleva. Efter att ha varit hos min terapeut och fått läsa min läkarutlåtande för min ansökan om aktivitetsersättning fick jag ett utbrott när mamma inte lät mig färga håret. En sån liten skitsak, men jag bröt ihop, grät och skrek ut min frustration över min ekonomiska situation. Där jag i dagsläget är skyldig mina föräldrar 1700 spänn, att jag antagligen inte kommer få pengar från Försäkringskassan på flera månader och att jag behöver pengar till snus och att leva lite.
Men min frustration var också utav min läkares ord på pappret, "Jag bedömer att pat kan inte stå till arbetsmarknades förfogande för närvarande (...) och arbetsförmågan nedsatt med 100%" Att få läsa svart på vitt att man inte kan jobba, inte försörja sig själv tog hårt på mig. Jag är 20 år och lever på mina föräldrar och snart på skattepengar. Jag vill, men kan inte tjäna ihop mina egna pengar, inte än. Hela mitt liv har jag varit beroende av andra och jag är trött på det. Men jag vet att om jag skulle ta ett jobb skulle jag riskera min hälsa och tillfrisknande. Jag kan heller inte börja praktisera för jag har ingenn försäkring som täcker ev skador. Dead end och istället får jag vänta på vad Försäkringskassan har att säga.

Packa ihop mitt liv

Dags att sätta igång och packa till Egypten resan med päronen. Har suttit vid datorn hela dagen, nu måste det hända något annars kommer jag bara ha en bikini med mig. Värme och sol kommer göra mig gått. Förhoppningsvis är jag lite piggare och brunare sen när jag kommer hem.

Klicka gärna på knapparna vid sidan varje gång ni går in på min blogg. Tar en nanosekund. Hjälper mig att få fler läsare och ni fler kommentarer att läsa :)
--->

Skrika ut hopplösheten

Ångesten som jag hade igår ligger fortfarande kvar idag, men värre än igår. Hela kroppen ryser av obehag så fort jag rör mig. Jag vill bara skrika, men jag kan inte. Det är sjukt att jag kan skända och plåga min kropp, hata mig själv mm, men inte skrika. Där har jag en inre spärr som säger nej.
Hur kan denna inre spärr säga att det är fel för mig att skrika ut min frustration och ilska, men att det är helt okej för mig att tillfoga min kropp smärta?
Jag känner mig så hjälplös, det känns som det inte går att kontrollera mina känslor utan jag får helt enkelt leva efter dem. Hjälplöshet och hopplöshet är två av de värsta känslor jag vet. Hur kan jag bryta mig loss? Eller måste jag bara stå ut och hoppas på en bättre morgondag?

Lycka men inte lugn

Jag känner lycka, men inte lugn och trygghet. Jag vet att jag kan förlora allt igen. Egentligen vill jag må bra och inte tänka så mycket, men när jag är i min ensamhet kommer tankarna. Oron och ångesten över att misslyckas.

Igår var jag och min pojkvän på fest hemma hos min kompis. Jag blev skitfull och fick minnesluckor, det jag vet är att jag inte spydde i alla fall. Fan, varför kan jag inte hantera alkoholen? Måste jag sluta dricka? Jag är faktiskt orolig.
Idag har jag såklart ångest för att jag inte minns allt. Jag vill ha kontroll, jag vill veta allt som har hänt. Samtidigt skäms jag för sånt som andra kanske inte tycker är så konstigt.
Nej, usch jag tror jag går och lägger mig igen...

Gammal vänskap

Idag har jag fikat med Kajsa, min bästa barndomskompis. Vi har inte umgåtts speciellt mycket det senaste (Speciellt inte förra året) så jag kände att jag ville träffa henne. Det var som om det var igår vi sist sågs. Allt flöt på helt naturligt och vi hade det supertrevligt, pratade strunt, tjejsnack och vad som händer framöver.
Jag är så lyckligt lottad över att ha en sådan underbar vän trots allt som har hänt. Vi har levt två olika liv, fast upplevt liknande händelser så vi förstår varandra mycket bättre idag än för 3-4 år sen. Det är så härligt att ha henne som vän igen och jag tror att vi alltid kommer ha någon typ av kontakt med varandra i resten av våra liv. Det känns rätt häftigt att veta.

Pojkvän

Shit, kan knappt fatta det. Jag har en pojkvän.
Jag trodde inte att jag skulle vara tillräckligt "hel" för ett nytt förhållande redan, men allt känns så rätt. Varje stund med honom är jag glad. Han gör mig glad, han gör mig lycklig. Jag var och är livrädd, men jag tänker inte låta rädslorna stå i vägen. Jag tänker inte låta min separationsångest eller mitt bristande självkänsla stå i vägen för något så här vackert.

Mitt förra förhållande slutade i en katastrof, allt jag har för erfarenheter är dåliga, så det är inte konstigt att jag är rädd. Jag litar inte på mig själv att jag kan hantera det, men jag tänker försöka. Jag tänker ta en dag i taget och inte oroa mig.
Just nu ska jag bara vara glad.

Tick Tack BOOM

Jag känner mig som en tickande bomb redo att explodera. Vet inte varför. Det känns alltid så här när jag haft bra dagar eller dagar då ingenting har hänt. Små, små saker samlar på sig inom mig och när nånting händer så händer det ordentligt tack vara dessa små saker. Vet inte hur jag blir av med dem innan jag exploderar. Det är väl bara att vänta.

Fick ett mail från tv4 idag angående att jag filmat en del av min nedtrappning/avgiftning av benzo. De tyckte det lät som ett intressant reportage. Synd att jag inte följdförde all dokumentring. Och varför gjorde jag inte det? Jag orkade inte för abstinensten var så svår att jag inte kunde tänka att jag skulle filma. Haha, men det hade blivit ett bra reportage...

Sug

Från gamla anteckningar: "Jag vägrar att leva med benzot mer. Trots lugnet det gav mig var lögnerna och smygandet för mycket. jag kände hur det dödade det sista goda inom mig. Min terapeut sa till mig att jag inte fick fortsätta i färdighetsgruppen om jag inte slutade med benzot. det höll på att döda min sista chans att bli frisk.(...) Ja, det är ett missbruk. Jag är missbrukare"

Allt har gått så bra fram tills nu. Jag vet inte vad som ledde fram till att jag idag bara fick ett sånt sug efter benzo-dimman. Allt jag vill just nu är att svälja ner en näve Stesolid eller Stilnoct. Sitter och letar efter internetapotek som säljer benzo. Har inga pengar, men tittar på medicinerna ett knapptryck bort. Fan, fan, fan. Jag vill känna medicinernas verkan komma över mig. Jag drömmer tillbaka på de underbara dagarna då jag svalde ner tablett efter tablett. No more. Jag är en ren missbrukare som kämpar mot suget. Fan, fan, fan. Jag visste att jag skulle snart må skit igen

Fjärilar i magen till tusen

Om ungefär en timma kommer en viss person hem till mig. En person som jag tycker är väldigt fin och nu lever mina känslor festival liv. Jag har varit glad och uppspelt i över 3 dar och nu detta. När en frisk person bara skulle må bra, måste jag tänka efter. Det känns inte som en bra kombination att både vara glad, nervös och fjärilar i magen just nu. Blir nästa rädd för mig själv för jag vet inte hur jag kommer förhålla mig till val jag måste göra. Det blir att känslorna tar över allt, det där läskiga i magen bestämmer allt utan att jag kan tänka på konsekvenserna.
Oj, oj, oj vad mitt liv är lustigt ibland. Till och med när det handlar om något så naturligt som att träffa någon man gillar.

Ord efter ord

Har precis sparat ner all gamla inlägg från förra bloggen och inser hur mycket jag skriver. Jag undrar hur mycket jag har skrivit de senaste 5 åren. Det måste vara enormt mycket. Att skriva får mig att må bättre, ett sätt att ventilera, men vad ska jag göra med alla ord?
Jag vill att mina texter, mina upplevelser, ska kunna hjälpa andra. Att mina texter kan förmedla något till andra men jag vet inte hur jag ska göra. Än så länge sparar jag bara ner allt och säger till mig själv: "En dag ska det bli något"

Ja, en dag ska det bli något...

Åter på fötter

Idag är jag äntligen någorlunda i form efter nyårsfirandet. Firade tillsammans med goda vänner och det var en minnesvärd kväll. Många undrade hur det var med mig eftersom det var ett tag sen de såg mig. Allt jag kunde svara var att jag var glad, jag kände sådan glädje över att få vara med människor som tycker om mig för den jag är. Det var härligt att få visa mina vänner och mig själv att jag var glad utan att ha tankar som trycker bakom fasaden.
Också till min stora glädje klarade jag av att hantera alkoholen, jag drack inte tvångsmässigt för mycket för att sedan tvinga mig själv att spy. Jag drack inte heller så mycket att kvällen blev en enda stor minneslucka. Jag drack inte heller så mycket att jag tappade mitt omdöme totalt och gjorde något jag ångrade dagen efter. Nej, jag klarade av alkoholen och jag mådde bra. Det var mycket länge sedan, om någonsin, jag hade en sådan här bra kväll och natt.
Glädjerus, bra start på 2009 eller vad säger ni?