Walking in darkness

Vart ska jag börja? Vintern har greppat mig med sin järnhand och håller på att dra ner mig i mörkret. Det började för några dagar sen, jag började må sämre än vad jag gjort innan (och mådde jag inte bra) Jag har min BPS som styr stora delar av mitt liv, så jag har redan det jobbigt. Jag vet sen tidigare att mitt psyke blir extra känsligt under vintern och därför gör jag allt i min makt för att ta hand om mig själv. Jag vet alla tips som tidningarna skriver om för att slippa vinterdeppigheten men jag blir sämre för var dag som går. Och jag blir inte bara lite deppig, jag blir sjuk. Var på ett extra möte hos en läkare på psyk för att diskutera mina mediciner. Har redan fördubblat min Cipralex dos, nästa steg blir att jag får en till medicin. Men jag för att känna något hopp, blev jag bara matt över mötet. Hela tiden sa hon: "Jag förstår att det är jobbigt just nu" och "Jag vet att det är svårt just nu, men du får stå ut". Jag höll på att bli galen på henne. Varför försökte hon, som aldrig träffat mig innan, lindra min smärta med sådana tafatta försök? Hon som läkare borde veta bättre att hennes försök till "tröst" är genomsådda innan hon ens sagt det.
Jag fattar inte att visa får bli läkare...

Haha

Dagens skratt

Jag vet inte om vem jag tycker mest synd om, minken eller Blondinbella. Denna unga dam som borde veta bättre att i dagens samhälle är päls UTE och sorgligt. Att det är löjligt att ha päls bara för att modet säger så. Dags för henne att vakna upp och inse att man kan ha en varm och snygg jacka utan päls och flådda djur.

Dagens skratt nr 2:

Filmen på de skrikande borgarflickor som vill fynd päls hos Blondinbella

"Skadeglädje är den äkta sanna glädjen"

Och nu då?

De säger att träning är bra för kroppen, att det kan lindra ångest och få dig att må bättre. Hur kommer det sig då att jag har ångest och ser svart när jag tränat två pass idag? Borde inte jag vara slut och somna så fort jag lägger huvudet på kudden? Nej, hos mig snurrar tankarna och ångesten gnager... Ingen direkt anledning och söker inte efter någon. Börjar jag leta efter en anledning kommer det bara mer ångest.

Funderar på att börja skriva min bok nu när jag ändå har tiden över...

Kärlek är en komplicerad lek

Just nu känner jag mig... Ja, vad känner jag? Här försöker jag skriva ner det jag känner och tänker, men då blir det svart. Inget kommer ut på rätt sätt, det jag känner tvivlar jag på och mina tankar blir aldrig färdigtänkta. Det är något med min pojkvän, men om jag får ner det i ord vet jag inte. Jag är rädd för att såra, skrämma eller förstöra honom med mig själv. När jag berättar om mina ångestattacker kan han säga: "Det ordnar vi när det händer" men när det väl händer är jag rädd att han inte kan hantera det. Jag är rädd att förstöra hans värld med min smärta och tårar. Genom att låta honom få en inblick i min verklighet kommer hans syn på livet förändras. I dagsläget kan han säga: "Det behöver du inte känna längre", "Inte behöver du vara deppig mer" men dagen då jag går in i en ny depression kommer komma och han kommer stå vid sidan av och se mörkret sluka mig. Jag vet att jag kommer såra honom. Inte med ord, utan handlingar jag gör mot mig själv. Ingen vill se den man tycker om skada sig själv. Ingen vill uppleva den vanmakt han kommer få uppleva och det är det som är så hemskt. Jag kan inte skydda honom från denna vanmakt eftersom det är jag som orsakar den.

Varför kan jag inte bara vara glad?

Varför kan jag inte bara få vara glad? Trivas med min tillvaro, vem vet, kanske till och med le?
Nej, istället har jag en klump av oro i magen och ett täcke av mörker ovanför mitt huvud. Tankarna snurrar i huvudet. Vad är orsaken till mina problem? Är jag orsaken? Har jag gett mig själv denna sjukdommen? Är det mitt fel? Kan jag göra som min bror hävdar hela tiden, att jag kan tänka mig ur det? Om jag skulle kunna det, varför gör jag det inget? Är jag för svag, är jag för bekväm? Nej, för jag vill förändra min situation, men det är inte så enkelt...

Lugnet före stormen

Skriver nu innan jag bryter ihop helt. Tror att det är "efterskalv" efter i lördags natt, men det är så verkligt och intensivt för mig. Jag borde vara glad för min bror har kommit hem på besök, för att jag har fått umgås med min pojkvän och min familj, men att jag känner inom mig är mörker. Trots att det har varit en bra dag ser jag inget positivt. Istället för att känna kärlek känner jag oro, istället för lycka känner jag sorg, stället för lugn känner jag kaos.

Tack vare min läkare som inte gett mig starkare lugnande har jag svalt tredubbla dosen Theralen för att veta med säkerhet att jag kommer bli trött. Annars är jag rädd för mig själv att jag ska göra nått.

Ångest och dödslängtan

31/1-09
"Jag vill dö, eller jag har lovat att jag ska leva så jag har inget val. Mitt i mitt ångestkaos ringde jag Erik, han räddade mitt liv ikväll. Han sa så kloka saker. (...) Jag hatar mig själv över att jag har förstört min mors födelsedag. Fan, fan, fan Istället för att må bra får hon ta hand om mig. Fast jag vill egentligen åka till psyket. Jag har försökt att dränka mitt mående med sprit. Mintu mm har gjort at jag är full men inte lycklig. Fucking jävla liv"

Som alla nog fattar hade jag en lite småtuff kväll igår. Kunde inte sätta ordet på en exakt händelse som låg till grunden för mitt mående. Istället var det en massa småsaker som byggts upp med tiden tills en händelse utlöste alla samtidigt. De slår med sådan kraft och gör att mina känslor blir så intensiva att jag inte kan hantera dem. Det slutar med dödslängtan för det tror jag det är enda utvägen från det extrems helvetet och smärtan. Jag blir rädd för mig själv och måste bli omhändertagen och vaktad för att jag inte ska skada mig själv. I dessa stunder är jag som svagast. Jag ligger naken på marken och väntar på att någon ska sparka. Attacker som denna kommer med jämna mellanrum, ibland ofta, ibland mer sällan. Dum som jag är trodde jag att jag skulle slippa attackerna nu när jag har en underbar pojkvän. Ibland är jag bra jävla naiv