Metaltown 09

Äntligen börjar jag bli människa igen efter att ha varit på Metaltown. Hade två underbara dagar med J och S tillsammans med 20 000 andra. Är verkligen glad att jag gick dit med dem och jag och J kommer ha mycket roligt i framtiden. Musiken var underbar och jag fick se flera band som jag längtat efter att se live. Det blev en del drickande, men trots att jag vaknade med ångest och huvudvärk kunde jag släppa taget om ångesten. Jag sa till mig själv att det var okej för mig att bli full och leva festivalliv 2 dagar under sommarn. Trots att jag var full så gjorde jag inget jag ångrade, jag hade kul samtidigt som jag kunde kontrollera vissa impulser. Sen hade jag även en hel del tur. Första kvällen gick vi hem ganska tidigt andra kvällen kom jag inte i säng förän kl 7. Men det var det värt. Att för två dagar ha kul och släppa mina problem.

Hjärtlslag

Kom hem igår kväll efter att ha varit i Värmland över helgen. Det var trevligt att träffa släktingarna och visa upp en friskare och lyckligare jag. Samtidigt var det skönt att ta semester från livet hemma. När jag kom hem hade jag fått brev från F-kassan om att de beviljat min aktivitetsersättning och att jag skulle få pengar retroaktivt från det att jag slutade skolan. Jag är så glad, en stor tyngd har lyfts från mina axlar. Jag behöver inte oroa mig för pengar eller känna mig beroende av mina föräldrar för att överleva. Ett praktiskt problem i mitt liv har fått en lösning.

Idag tog jag upp träningen igen efter att tagit ledigt under midsommarhelgen. Efteråt träffade jag J och W och åt lunch innan vi gick till MVC. J gick in till barnmorskan medan jag passade W. Mot slutet skulle de lyssna på hjärtljudet på bebisen och de frågade om jag ville vara med. Det var så häftigt att höra de snabba, starka hjärtslagen. Det är så otroligt att det är en liten människans hjärta som slår och att om några månader kommer den finnas här runt oss. Jag längtar!!

Det funkar inte längre

Förlåt, men vi kan inte ses nåt mer. Det slutar alltid i kaos och jag klarar inte mer kaos. Jag gör alltid något jag ångrar, ångesten dagen efter kväver mig. Jaag vill inte mer, jag kan inte mer. Förlåt, men det här är slutet för oss

Jag flyttar nu... Orkar inte mer

Nej, nu skiter jag i det här. Jag orkar inte bo hemma mer. Allt jag får höra är tjat tjat tjat. Att jag dricker för mycket, att jag reagerar för mycket eller att jag inte respekterar folk. Nej, usch. Jag vill bo själv. Bara ta ansvar för mig själv, det hade varit så mycket bättre. Idag skällde mamma ut mig, jag satt i min alkoholdimma och log för mig själv. Jag orkade inte att bli nertryckt.

Jag är inte sjuk

Jag blir så trött, varför kämpa? Jag tappar orken dagar som i fredags.
Åkte in till stan och blodcentralen för att lämna första blodprovet som krävs för att få bli blodgivare. Fyllde i alla papper och skrev ner alla mediciner jag tog, hälsotillstånd mm. Jag kände mig säker på att detta skulle gå bra, jag såg verkligen fram emot att äntligen få lämna blod. Det måste nämligen gå 6 månader efter att man piercat eller tatuerat sig innan man får lämna blod. Nu hade jag lyckats med det så nu var det bara ett blodprov och sen skulle jag kunna lämna blod. Men självklart gick det åt helvete.
Fick följa med för det "obligatoriska" samtalet där de berättade att jag inte passade som blodgivare pga att jag äter Mirtazapin. Man kan tydligen få blodtrycksfall och yrsel som biverkning av den (Vilket jag inte har) som gör att man inte får lämna blod. Men det var inte det värsta. Sjuksköterskan som berättade hade sådan hemsk attityd. Det var som hon antog att jag var jättesjuk och mådde jättedåligt bara för att jag åt medicin. "Det är ju viktigt att man mår bra när man lämnar blod" och "Det är rätt omtumlande att ge blod" var några av sakerna hon sa. Min kropp mår antagligen bättre än vad många andras gör. Jag tränar och äter nyttigt. Men på henne verkade det som om jag var för svag för att få en nål i armen. Jag ser inte mig själv som sjuk, vad har hon för rätt att göra det?

Vardag

Idag är det ännu en vanlig dag. Har äntligen börjat gå upp någorlunda tidigt för att hinna med mer och gå upp på morgonpromenad med Lyra. Sen umgicks jag med J och W. Medan W sov middag fikade vi och snackade lite. Härligt att vara med någon som inser att små vardagliga problem egentligen inte är så viktiga. Livet har värre prövningar för en.
Nu väntar jag på att tiden ska gå, kl 18 är det hundkurs som gäller. Känner en panikliknande ångest/oro över små bekymmer som ändå inte spelar någon roll. Funderar på att gå ut och springa, men min axel gör ont. Fast när jag väl är ute är det skönt... Jag får fundera...

Studentminnen

Igår tog min vän R studenten. Hon har precis som jag läst ett extra år på gymnasiet och ska läsa en extra termin för att få sitt slutbetyg. Nu i studenttider tänker jag tillbaka på mig egen student för ett år sen. Det var en hemsk och ångestfylld tid som jag ser tillbaka på med stor sorg. Jag hanterade ångesten och tomheten med alkohol, sex, benzo och rakblad. Men förstås blev allt bara värre. Jag satt fast i en destruktiv spiral som förde mig rakt ner i botten. Varje dag var en kamp att dämpa ångesten, tankarna och känslorna.
Det är mycket skam kopplat till den tiden men för att komma vidare försöker jag tänka framåt. Jag har lärt med att sex, droger och rakblad kan inte rädda en från ångesten. Man kan inte fly från ångesten och änslorna. De kommer alltid ikapp och kommer alltid finnas kvar om du inte bearbetar dem. Det som har hänt går inte att förändra. Du kan bara lära dig av det och undvika att göra samma sak igen.
Samtidigt som det är mycket sorg och skam kopplat till studenttiden finns det även glädje för hur långt jag har kommit på ett år. Idag kan jag hantera mina känslor på ett bättre sätt. Visst kan jag få utbrott och skrika på mina nära, men det är så mycket bättre än att vända det inåt mot mig själv som jag gjorde tidigare. Suget efter rakblad kommer ibland, impulserna att skada finns, men jag följer dem inte. Jag har slutat dricka för tillfället för jag vet att jag har en skev syn på alkohol och att den triggar igång starka känslor. Sex har jag bara numera med människor jag tycker om och vill, inte för att förnedra eller straffa mig själv. Eller för att den andre vill och då borde man ställa upp. För var dag växer min självkänsla. För var dag som går använder jag mina färdigheter mer och mer. Mina gamla tankemönster ändras lite i taget. Att skada mig själv är inte det första jag tänker när jag får ångest. Det är så stort för mig!

Så alla där ute som sitter fast i ett destruktiv spiral. Det går att ta sig ur det och det finns ett så mycket bättre liv att leva!

Senaste tiden del 3 - Mitt liv just nu

Efter det jag varit med om sen sist jag skrev är mycket och kommer ta ett tag att berätta om.
Allt eftersom kommer jag berätta det.
Just nu känner jag att jag är inne i en positiv period i mitt liv. Mina mediciner verkar som de ska, jag tar hand om min kropp, får nya positiva erfarenheter. Jag har vänner runt omkring mig som bryr sig, en underbar familj och hundar. Jag börjar se en framtid med mitt liv. Anledningar till att fortsätta kämpa, utvecklas, bli frisk och leva livet.
Jag fyller mitt liv med aktiviteter som ger något till mig. Jag har satt upp mål som jag arbetar för. Jag känner mig i balans och i harmoni. Livet leker helt enkelt!

Det kommer stunder som är kämpiga, men det tar jag när det kommer istället för att oroa mig.
Jag har utvecklats så enormt på ett år, allt tack vare DBT, min viljestyrka och alla runt omkring mig. Jag längtar till nästa dag istället för att vara rädd. Jag kan ta diskussioner, jag litar på mig själv och det tomrum jag känner inom mig håller på att fyllas upp. Jag lever det liv jag vill leva och det är underbart!

Senaste tiden del 2 - The break up

Efter min vistelse på psyk var mitt och Kalles förhållande inte detsamma som innan. Under hela vårt förhållande hade jag levt med hoppet om att mina sjukdomar inte skulle bli en central del av vårat förhållande. Jag är inte mina sjukdomar. Anna är inte Borderline utan sjukdomen är bara en bonus man får på köpet. Så jag lade inte så stor kraft i att dela med mig av mina sjukdomar till Kalle. Vårt förhållande var alltid i 120 så det fanns inte tiden att förklara ingående om hur mina sjukdomar påverkade mig. Jag var också naiv och trodde att det inte behövdes. Inte skulle jag gå in i en depression nu när jag kämpade så hårt med mig själv.
Men så blev det inte. Jag blev dålig och blev inlagd på psyk igen. Jag fick panik. Hur skulle jag förklara detta för Kalle? Jag blev övertygad om att han skulle lämna mig men min övertygelse stämde såklart inte. Han tog det bra. Jag ville inte träffa honom medan jag låg på sjukhuset men efter att inte setts på 2 veckor kom han och besökte mig tillsammans med min bror. Det gick bra, men jag kände mig inte bekvän i situationen. Den Anna han var tillsammans med var inte samma Anna som låg inne på sjukhus. Den tjej han var tillsammans med var levnadsglad, positiv och skrattandes. Den tjej han träffade kämpade var dag med sin ångest och självdestruktivitet. Den tjejen hade han inte träffat förut och nu gjorde han det.
När jag kom hem hade mina mål om mitt liv ändrats. Min högsta prioritering var att bli frisk från depressionen och att fokusera på mig själv. Jag hade inte ork att förklara eller ork att låtsas må bra för att inte oroa Kalle. Jag insåg att han inte kunde vara det stöd för mig som jag hade hoppats på. Nu när förälskelsen hade lagt sig förstod jag också att vi ville olika saker i livet.
Vi gjorde slut den 22 Maj efter att varit tillsammans i drygt 4 månader. Vi skildes som vänner och jag tror verkligen att vi kommer vara det. Tiden tillsmmans var hur rolig som helst, jag har fått så många skratt och positiva erfarenheter. Nu är jag ett steg närmre ett välfungerande liv.

Senaste tiden del 1 - Psyket

Hej alla läsare som väntat på att jag ska skriva igen
Den senaste har varit en intensiv, omskakande period i mitt liv.
Det började i April med att jag slarvade med mina mediciner. Jag var likgiltig till att ta dem. Varför behöver jag dem när jag kämpar så hårt? Men nu har jag insett att jag måste ha mina mediciner. Kanske inte i framtiden, men just nu.
Jag började må sämre och sämre. Ångesten kom, nedstämdheten likaså. Jag började isolera mig, slutade kolla mail mm. Jag försökte hålla kontakten med mina vänner, men det var jobbigt. Fredagen den 17 April hade jag sexparty för några av mina vänner. Då hade jag kämpat med depressionen som kom smygande. Jag kände att jag inte var i form, att jag inte skulle dricka för då skulle det sluta illa, men jag brydde mig inte. Jag var ju likgiltig. Partyt var trevligt, men för min del spårade det ur. Jag drack hejdlöst, gång på gång försökte min mamma få mig att sluta men jag vägrade. Dagen efter var ångesten enorm. Jag trodde jag skulle dö av den. Allt dumt jag hade gjort dagen innan, skamen, visste inga gränser. Jag förstod att jag inte kunde hantera alkoholen. Jag kan inte stoppa mig. Jag visste att jag mådde dåligt och då ska jag inte dricka men jag drack ände. Fan, vad man kan vara korkad ibland. Tillsammans med min terapuet, läkare och mamma kom vi fram till att jag skulle börja med Antabus ett tag. Med Antabus kan du inte dricka utan om du dricker blir du sjuk. Nu behöver jag själv inte ta beslutet om att inte dricka för jag kan inte dricka med Antabus i kroppen.
Men den senaste fyllan och snedsteget hade satt sina spår. Jag mådde ännu sämre trots att jag tog mina mediciner, ät ordentligt, sov och motionerade. Allt jag fick höra från min terapuet och min familj var: "Stå ut", "Fortsätt med dina färdigheter", "Det kommer vända snart". Men det vände inte. Jag gick till öppenvården varje dag. Min läkare satte in en ny anti-depressiv, Mirtazapin. Nu var det bara att vänta till den började verka Men det skulle ta 2-4 veckor. Jag hade inte 2-4 veckor, jag var helt slut och förtvivlad.
Söndagen den 26 April orkade jag inte mer. Jag hade sån ångest att jag skakade. Mamma sa att det verkade som att jag var hög. Jag rinde psykakuten på SÄS och sa hur det var. Att jag inte orkade mer, hur jag hade kämpat men att det inte blev bättre och att jag nu var rädd. Dagen efter var det vardag och då skulle mamma och pappa vara på jobbet, jag skulle vara ensam hemma och jag litade inte på mig själv. De sa åt mig att vänta och hör av mig till öppenvården dagen därpå, men om det blev outhärligt skulle jag åka in. Jag försökte stå ut, men rädslan för morgondagen var för stor. Jag beslutade att åka in.
Väl på SÄS fick vi vänta i 2,5 timma innan jag fick träffa läkaren. Väl inne hos honom tog det 10 minuter sen la han in mig på Psykavdelning 3. Jag la mitt liv och min kropp i deras händer. Nu behövde jag inte vara rädd för att förstöra det jag kämpat så hårt för.
Det var överbeläggning på hela slutenpsyk. I två-tre dar hade jag inget eget rum utan sov i allrummet. Dagarna bestod av att stå ut i ångesten, tala om för mig själv om och om igen varför jag låg inne. Vad mitt mål var att hålla fast vid det. Snabbt kom man in i rutinerna och livet som inlagt kretsade kring två saker: Mat och rökning. Dagarna gick och jag blev starkare och starkare i mig själv. På torsdagarna åkte jag till Lerum för att delta i Färdighetsgruppen. Jag fick besök av mig familj flera gånger i veckan och även E och J från DBT kom och hälsade på. Efter två veckor fick jag nattpermission och onsdagen den 13 Maj blev jag utskriven. Nu kände jag att jag kunde lite på mig själv och kontrollera min impulser, men kampen att bli frisk var fortfarande lång.