Nya framgångar

Livet går framåt och för var dag som går gör jag framsteg. Veckan som gått har jag haft fullt upp med olika aktiviteter som jag klarat av utan stress och ångest. I går sprang jag Midnattsloppet (10km) på tiden 59 min och 9 sek. Eftersom jag har varit förkyld sen i onsdags och länge inte trodde att jag skulle kunna springa alls är jag riktigt nöjd. Nu längtar jag tills at förkyldningen ska försvinna helt så jag kan börja träna igen.

Njuta av framgången

I helgen när jag var ute och festade gick allt som planerat, jag drack inte för mycket och hade ingen ångest dagarna efter. För de flesta betyder det inget speciellt, men för mig är det en enorm positiv erfarenhet, ett viktigt framsteg. Jag har ända sedan min alkoholdebut för 6 år sen kämpat med att lära mig hantera alkoholen. I perioder har jag förlorat kontrollen helt, i perioder har jag kunnat dricka som alla andra och i perioder har jag inte kunnat dricka alls. Ett vanligt ämne för heta diskussioner hemma hos mig har just varit mig, alkoholen och fester.
Min mamma har försökt få mig att avstå helt, hon känner sig så maktlös varje gång jag kommer hem och är full för hon vet hur mycket ångest jag kommer få. Och jag förstår hennes frustration över att vara så maktlös. När jag går ut och dricker kan hon inte hjälpa mig eftersom det är mitt ansvar för hur mycket jag dricker. Problemet är att jag är så envis. Mitt mål är att kunna dricka och festa som mina kompisar, jag skiter i hur många gånger jag faller på vägen, jag vill var som dem! Och jag har trillat många gånger, jag har haft så mycket ångest, men jag har rest mig varje gång. Varje gång jag blivit för full, enligt mig själv, har jag analyserat vad som gick fel, vad det var som gjorde att jag drack för mycket och vad jag kan lära mig av det. Min lista över erfarenheter med alkohol är lång och användbar. I helgen kunde jag använda listan till hjälp så att jag kunde festa två dagar i rad och allt gick super. Jag hade roligt och umgicks med mina vänner, hade ingen ångest och jag var inte speciellt bakis dagen efter.
Nu gottar jag mig i denna framgången och tar med mig erfarenheterna till nästa gång

Varför kan jag inte vara som alla andra?

Ångest, känslorna är i kaos. Tankarna rusar genom huvudet.
"Ge mig medicin! Låt mig försvinna in i dimman!"
Jag får ingen ordning på tankarna och känslorna. Den inre stressen växer sig större.
"Nej, jag ska ta mig igenom det utan hjälp från kemikalierna.
Tänk, tänk! Vad kan du använda för färdigheter?"
Andas medvetet, lyssna på musik, skriv, gör något annat... Jag känner att denna dagen kommer vara lång.

Varför är inte mitt liv som alla andras? Varför lever inte jag med samma psykiska förutsättningar? Varför kämpar jag i uppförsbacke och motvind? Jag vill ha ett vanligt liv! Jag vill jobba eller studera, utan att vara rädd för att gå in i väggen eller ner i en depression. Jag vill kunna göra saker utan att känna känslor om allt. Jag vill kunna lita på mina känslor och inte fundera på om det jag känner är fel. Insåg att jag trodde att jag hatade Sticky, men egentligen så var jag arg på mig själv. Och egentligen var jag inte arg på mig själv utan besviken för att jag drack mer än vad jag hade tänkt. Nu när jag vet att jag inte hatar Sticky vill jag ändå inte gå dit. Det är lättare att hata Sticky än att vara besviken på sig själv.

Jag hatar att misslyckas, jag hatar att bli besviken på mig själv. Jag orkar inte försöka om det finns chansen att jag misslyckas för det gör så ont att bli besviken på sig själv. Det gör så ont att trilla och sen försöka resa på sig igen. Om och om igen. Varför måste man trilla?
Egentligen finns det inga misstag, det finns bara feedback hur man kan göra saker annorlunda, men hur mycket feedback kan man egentligen få? Kan hjärna nån gång bli full och inte klara av att ta mer feedback? Jag tror min hjärna är på god väg...

Mycket kloka tankar

Den senaste tiden har jag fått flera insikter om mitt liv och det jag har varit med om och mina tankar. Det känns skönt att förstå vad jag tänker och egentligen känner. Jag är så analytisk av mig som person, jag måste förstå och veta allt om mig själv och mitt liv. När jag väl får min "uppenbarelse" fylls jag av ett lugn, jag blir i harmoni med mig själv. Kriget inom mig tar en kort paus, krigarna vilar och njuter av tystnaden som ligger över mitt inre slagfält.
Haha, vad poetiskt det låter men det är så jag upplever det om man ska försöka beskriva det med ord.

Just nu (och det har jag varit en tid) är jag mitt inne i acceptans processen för att acceptera mitt självskadebeteende och de men jag fått av det. Alla ärr, hur ska jag förhålla mig till dem? Hur ska jag förhålla mig till människors blickar? Varje gång jag visar mina ben gör jag ett medvetet val om att folk kan titta. Att folk kan undra och få förutfattade meningar. När jag visar mina ben, men aldrig överdelen av mina lår, accepterar jag att folk kan komma att titta. Varje gång jag visar mig naken för en annan person blottar jag mig själv. Jag visar min hud och konsekvenserna av ett smärtsamt missbruk. Utan att personen säger något vet jag vad den tänker. Det ända jag kan göra är att svara på de frågor som eventuellt kommer komma. Om jag hade fått bestämma skulle jag inte se ut som jag gör, men det ända jag kan göra är att acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Detta är en del av vägen jag måste gå för att kunna leva.

Tristress

Alla dagar är desamma just nu. Väntar på att terapin börjar och semestern ska ta slut så jag kan fortsätta livet och vardagen. Vill börja praktisera, känna stabilitet och att jag gör något som betyder något på dagarna. Det är nästa steg för att sedan bli friskförklarad och börja studera.
Jag måste vara tålmodig vilket jag inte är