Livet, låt mig va!

Ångest, ångest, ångest. Känslan av att något stämmer inte, en inre stress. Den kväver mig och önskan att kunna fly från verkligheten växer sig starkare. Suget efter benzo, den lätta vägen. Men jag vet att jag inte kan gå den vägen igen.
Det finns saker i mitt liv som jag önskade var annorlunda. Det finns saker jag måste arbeta med. Det finns händelser som jag måste bearbeta. Jag har kommit en bra bit på vägen till ett normalt, friskt liv men har fortfarande en så lång väg kvar. Och vissa dagar orkar jag inte. Jag orkar verkligen inte. Hoppet om ett liv värt att leva försvinner. Jag kan inte se hur jag skulle kunna leva ett bra liv efter allt som har hänt, efter allt jag gjort mot mig själv. Jag försöker acceptera att det som har hänt har hänt, men det är så svårt och jag tvivlar varje dag. Det enda jag kan göra de dagarna är att stå ut. Stå ut och hoppas att dagen därpå blir bättre.
Men kommer nästa dag vara bättre? Kommer det någonsin komma en dag utan ångest, sjukskrivning, mediciner, terapi och destruktiva beteenden? En dag då jag kommer älska mig själv och ha respekt för mig själv?

Party animal

Livet är en fest.Missa den inte!
Just nu fokuserar jag på tre saker: Lydnads träning med Lyra, min egna träning och festa festa festa. Och det funkar riktigt bra. Life is fine and I like it.
Just nu lever jag och oroar mig inte för morgondagen. Jag tar semester från allt vad psykisk ohälsa heter och låtsas som att jag e som alla andra.

Långsamt tillbaka till verkligheten

Var på familjesemester i Dalarna förra veckan. Trevligt att umgås med familjen, fick många skratt och roliga minnen, men det tar mycket energi från mig. Fick en släng av förkylning också så jag har inte varit direkt aktiv det senaste. Nu kämpar jag för fullt att komma igång med livet. Och det är en kamp för tankarna och känslorna säger till mig att ligga kvar i sängen, sova eller titta på dåliga tv-program hela dagarna. Men jag vet att jag måste komma igång igen. Skulle jag fortsätta ligga i sängen kommer ångesten komma. Jag måste vara aktiv för att må bra. Det är en simpel ekvation men så svår att följa när känslan säger emot. Man måste gå emot känslan, ignorerar obehaget som följer och bara komma igång med olika aktiviteter. Jag får inte sätta mig ner och känna efter, för då försvinner all min energi. Nej, jag måste fortsätta tills att leva livet blir en vana.

Ingen kommer någonsin säga att jag är vacker

Jag kommer aldrig få höra orden "Du är vacker och jag älskar din kropp" Och det är inte för att jag är ful. Nej, jag är rätt vacker, men jag är förstörd. Ingen kommer kunna kolla på min kropp och tycka den är normal. För min kropp är inte normal. Den är skadad, ärrad och förstörd. Den är resultatet av flera års självskadebeteende. Det är ärr som aldrig kommer försvinna med tiden. De kommer alltid finnas kvar. Blekta med tiden, men fortfarande kvar. En ofrivillig symbol för den kamp jag genomgått och genomgår.
En del människor vill ha kvar ärr för att minnas varför de fick dem. Jag önska jag kunde tänka likadant. Istället har jag varje dag en kamp om att acceptera att mina ärr finns där och så kommer det vara. Men det är så svårt.
Många har komplex för kroppen de fötts med. Jag har komplex och hatar kroppen jag skapat själv. Jag har själv gjort varje förbannat ärr på min kropp. Det är mitt och ingen annans fel att jag ser ut som jag gör. Det är mitt och ingen annans fel att ingen någonsin kommer säga att jag är vacker. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hur ska jag kunna älska samma person som skadat mig så svårt?
Jag tror inte många tänker på konsekvenserna med att självskada. Det gjorde iallafall inte jag. Inte trodde jag att jag skulle se ut så här när jag började skära mig. Inte visste jag att den verkliga kampen är inte att sluta skära, utan att faktiskt förlåta en själv för att man gjort det. Att bli förlåten är en kamp som kommer vara i resten av mitt liv. Varje dag, varje gång jag ser mina ärr kommer jag bli påmind och varje gång måste jag förlåta mig själv.
Nej, ingen kommer någonsin säga att jag är vacker. För vem tycker en sönderskuren kropp är vacker?