Senaste tiden del 1 - Psyket

Hej alla läsare som väntat på att jag ska skriva igen
Den senaste har varit en intensiv, omskakande period i mitt liv.
Det började i April med att jag slarvade med mina mediciner. Jag var likgiltig till att ta dem. Varför behöver jag dem när jag kämpar så hårt? Men nu har jag insett att jag måste ha mina mediciner. Kanske inte i framtiden, men just nu.
Jag började må sämre och sämre. Ångesten kom, nedstämdheten likaså. Jag började isolera mig, slutade kolla mail mm. Jag försökte hålla kontakten med mina vänner, men det var jobbigt. Fredagen den 17 April hade jag sexparty för några av mina vänner. Då hade jag kämpat med depressionen som kom smygande. Jag kände att jag inte var i form, att jag inte skulle dricka för då skulle det sluta illa, men jag brydde mig inte. Jag var ju likgiltig. Partyt var trevligt, men för min del spårade det ur. Jag drack hejdlöst, gång på gång försökte min mamma få mig att sluta men jag vägrade. Dagen efter var ångesten enorm. Jag trodde jag skulle dö av den. Allt dumt jag hade gjort dagen innan, skamen, visste inga gränser. Jag förstod att jag inte kunde hantera alkoholen. Jag kan inte stoppa mig. Jag visste att jag mådde dåligt och då ska jag inte dricka men jag drack ände. Fan, vad man kan vara korkad ibland. Tillsammans med min terapuet, läkare och mamma kom vi fram till att jag skulle börja med Antabus ett tag. Med Antabus kan du inte dricka utan om du dricker blir du sjuk. Nu behöver jag själv inte ta beslutet om att inte dricka för jag kan inte dricka med Antabus i kroppen.
Men den senaste fyllan och snedsteget hade satt sina spår. Jag mådde ännu sämre trots att jag tog mina mediciner, ät ordentligt, sov och motionerade. Allt jag fick höra från min terapuet och min familj var: "Stå ut", "Fortsätt med dina färdigheter", "Det kommer vända snart". Men det vände inte. Jag gick till öppenvården varje dag. Min läkare satte in en ny anti-depressiv, Mirtazapin. Nu var det bara att vänta till den började verka Men det skulle ta 2-4 veckor. Jag hade inte 2-4 veckor, jag var helt slut och förtvivlad.
Söndagen den 26 April orkade jag inte mer. Jag hade sån ångest att jag skakade. Mamma sa att det verkade som att jag var hög. Jag rinde psykakuten på SÄS och sa hur det var. Att jag inte orkade mer, hur jag hade kämpat men att det inte blev bättre och att jag nu var rädd. Dagen efter var det vardag och då skulle mamma och pappa vara på jobbet, jag skulle vara ensam hemma och jag litade inte på mig själv. De sa åt mig att vänta och hör av mig till öppenvården dagen därpå, men om det blev outhärligt skulle jag åka in. Jag försökte stå ut, men rädslan för morgondagen var för stor. Jag beslutade att åka in.
Väl på SÄS fick vi vänta i 2,5 timma innan jag fick träffa läkaren. Väl inne hos honom tog det 10 minuter sen la han in mig på Psykavdelning 3. Jag la mitt liv och min kropp i deras händer. Nu behövde jag inte vara rädd för att förstöra det jag kämpat så hårt för.
Det var överbeläggning på hela slutenpsyk. I två-tre dar hade jag inget eget rum utan sov i allrummet. Dagarna bestod av att stå ut i ångesten, tala om för mig själv om och om igen varför jag låg inne. Vad mitt mål var att hålla fast vid det. Snabbt kom man in i rutinerna och livet som inlagt kretsade kring två saker: Mat och rökning. Dagarna gick och jag blev starkare och starkare i mig själv. På torsdagarna åkte jag till Lerum för att delta i Färdighetsgruppen. Jag fick besök av mig familj flera gånger i veckan och även E och J från DBT kom och hälsade på. Efter två veckor fick jag nattpermission och onsdagen den 13 Maj blev jag utskriven. Nu kände jag att jag kunde lite på mig själv och kontrollera min impulser, men kampen att bli frisk var fortfarande lång.