Tillbaka-Break Down

Nu har jag kommit tillbaka från Egypten. Det var en fantastisk resa som jag verkligen behövde. Men allt var ju självklart inte bra. Just nu är mitt tålamod för min pappa lika med noll. Samtidigt som vi hade det jättebra ihop blev jag galen på hans attityd. Precis som jag har han vissa och flera narcissistiska drag. Kommer han nämna något på fel sätt eller säga något dumt kommer jag garantera att explodera. Under semestern kunde jag ändå bita ihop för det mesta och tänka: "Det är ju ändå semester" men nu har jag tröttnat.

Att min energi är slut fick min mamma uppleva. Efter att ha varit hos min terapeut och fått läsa min läkarutlåtande för min ansökan om aktivitetsersättning fick jag ett utbrott när mamma inte lät mig färga håret. En sån liten skitsak, men jag bröt ihop, grät och skrek ut min frustration över min ekonomiska situation. Där jag i dagsläget är skyldig mina föräldrar 1700 spänn, att jag antagligen inte kommer få pengar från Försäkringskassan på flera månader och att jag behöver pengar till snus och att leva lite.
Men min frustration var också utav min läkares ord på pappret, "Jag bedömer att pat kan inte stå till arbetsmarknades förfogande för närvarande (...) och arbetsförmågan nedsatt med 100%" Att få läsa svart på vitt att man inte kan jobba, inte försörja sig själv tog hårt på mig. Jag är 20 år och lever på mina föräldrar och snart på skattepengar. Jag vill, men kan inte tjäna ihop mina egna pengar, inte än. Hela mitt liv har jag varit beroende av andra och jag är trött på det. Men jag vet att om jag skulle ta ett jobb skulle jag riskera min hälsa och tillfrisknande. Jag kan heller inte börja praktisera för jag har ingenn försäkring som täcker ev skador. Dead end och istället får jag vänta på vad Försäkringskassan har att säga.