Fy fan

Såg just reprisen på "Debatt" där de tog upp händelsen om konststudenten Anna Odell som fekade en psykos som en del av sitt examensarbete. Ni kan läsa mer om henne på länken:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4256623.ab

Jag blev så ledsen, arg och förbannad över detta att jag var tvungen att koncentrera mig för att inte skrika ut min ilska över min mamma som fyller år idag. Jag vet att folk gör sjuka saker som de sedan kallar för konst, men det här är det värsta jag varit med om och hon borde straffas. En sådan människa som hon har ingen och jag menar ingen respekt för oss som faktiskt är psykiskt sjuka, har legat inne och det helvete vi lever i och den kamp vi utkämpar. Det hon gjorde skadade så extremt många, inte bara de som låg på samma avdelning utan också flera andra. Det kan finnas de som nu är rädda för att söka hjälp för de tror att de ska bli "bältade", personalen som var tvungen att lägga sin energi på henne och inte på de riktiga patienterna, de konstnärer som blev imponerade av hennes "konst" som fått helt fel uppfattning på vad som är okej. Men jag tänker främst på den personen som ev sökte hjälp den dagen, som bad om att få bli inlagd, men nekades för konstnärsstudenten hade tagit den sista platsen. Jag hoppas innerligt att personen fortfarande är i livet. Nej, jag önskade att jag kunde få ta ett snack med denna Anna Odell och få henne att förstå vad hon verkligen gjort. Och jag skulle ta till alla medel jag kan för att hon sedan uppriktigt skulle be alla psykiskt sjuka och övriga som kännt sig stöta av hennes beteende om ursäkt.

Jag vill inte ens ta upp de människor som i "Debatt" försvarande hennes "konst" förutom att jag blir rädd för vad det finns för människor ute i samhället och vad de värderar.

Tillbaka-Break Down

Nu har jag kommit tillbaka från Egypten. Det var en fantastisk resa som jag verkligen behövde. Men allt var ju självklart inte bra. Just nu är mitt tålamod för min pappa lika med noll. Samtidigt som vi hade det jättebra ihop blev jag galen på hans attityd. Precis som jag har han vissa och flera narcissistiska drag. Kommer han nämna något på fel sätt eller säga något dumt kommer jag garantera att explodera. Under semestern kunde jag ändå bita ihop för det mesta och tänka: "Det är ju ändå semester" men nu har jag tröttnat.

Att min energi är slut fick min mamma uppleva. Efter att ha varit hos min terapeut och fått läsa min läkarutlåtande för min ansökan om aktivitetsersättning fick jag ett utbrott när mamma inte lät mig färga håret. En sån liten skitsak, men jag bröt ihop, grät och skrek ut min frustration över min ekonomiska situation. Där jag i dagsläget är skyldig mina föräldrar 1700 spänn, att jag antagligen inte kommer få pengar från Försäkringskassan på flera månader och att jag behöver pengar till snus och att leva lite.
Men min frustration var också utav min läkares ord på pappret, "Jag bedömer att pat kan inte stå till arbetsmarknades förfogande för närvarande (...) och arbetsförmågan nedsatt med 100%" Att få läsa svart på vitt att man inte kan jobba, inte försörja sig själv tog hårt på mig. Jag är 20 år och lever på mina föräldrar och snart på skattepengar. Jag vill, men kan inte tjäna ihop mina egna pengar, inte än. Hela mitt liv har jag varit beroende av andra och jag är trött på det. Men jag vet att om jag skulle ta ett jobb skulle jag riskera min hälsa och tillfrisknande. Jag kan heller inte börja praktisera för jag har ingenn försäkring som täcker ev skador. Dead end och istället får jag vänta på vad Försäkringskassan har att säga.

Packa ihop mitt liv

Dags att sätta igång och packa till Egypten resan med päronen. Har suttit vid datorn hela dagen, nu måste det hända något annars kommer jag bara ha en bikini med mig. Värme och sol kommer göra mig gått. Förhoppningsvis är jag lite piggare och brunare sen när jag kommer hem.

Klicka gärna på knapparna vid sidan varje gång ni går in på min blogg. Tar en nanosekund. Hjälper mig att få fler läsare och ni fler kommentarer att läsa :)
--->

Skrika ut hopplösheten

Ångesten som jag hade igår ligger fortfarande kvar idag, men värre än igår. Hela kroppen ryser av obehag så fort jag rör mig. Jag vill bara skrika, men jag kan inte. Det är sjukt att jag kan skända och plåga min kropp, hata mig själv mm, men inte skrika. Där har jag en inre spärr som säger nej.
Hur kan denna inre spärr säga att det är fel för mig att skrika ut min frustration och ilska, men att det är helt okej för mig att tillfoga min kropp smärta?
Jag känner mig så hjälplös, det känns som det inte går att kontrollera mina känslor utan jag får helt enkelt leva efter dem. Hjälplöshet och hopplöshet är två av de värsta känslor jag vet. Hur kan jag bryta mig loss? Eller måste jag bara stå ut och hoppas på en bättre morgondag?

Lycka men inte lugn

Jag känner lycka, men inte lugn och trygghet. Jag vet att jag kan förlora allt igen. Egentligen vill jag må bra och inte tänka så mycket, men när jag är i min ensamhet kommer tankarna. Oron och ångesten över att misslyckas.

Igår var jag och min pojkvän på fest hemma hos min kompis. Jag blev skitfull och fick minnesluckor, det jag vet är att jag inte spydde i alla fall. Fan, varför kan jag inte hantera alkoholen? Måste jag sluta dricka? Jag är faktiskt orolig.
Idag har jag såklart ångest för att jag inte minns allt. Jag vill ha kontroll, jag vill veta allt som har hänt. Samtidigt skäms jag för sånt som andra kanske inte tycker är så konstigt.
Nej, usch jag tror jag går och lägger mig igen...

Gammal vänskap

Idag har jag fikat med Kajsa, min bästa barndomskompis. Vi har inte umgåtts speciellt mycket det senaste (Speciellt inte förra året) så jag kände att jag ville träffa henne. Det var som om det var igår vi sist sågs. Allt flöt på helt naturligt och vi hade det supertrevligt, pratade strunt, tjejsnack och vad som händer framöver.
Jag är så lyckligt lottad över att ha en sådan underbar vän trots allt som har hänt. Vi har levt två olika liv, fast upplevt liknande händelser så vi förstår varandra mycket bättre idag än för 3-4 år sen. Det är så härligt att ha henne som vän igen och jag tror att vi alltid kommer ha någon typ av kontakt med varandra i resten av våra liv. Det känns rätt häftigt att veta.

Pojkvän

Shit, kan knappt fatta det. Jag har en pojkvän.
Jag trodde inte att jag skulle vara tillräckligt "hel" för ett nytt förhållande redan, men allt känns så rätt. Varje stund med honom är jag glad. Han gör mig glad, han gör mig lycklig. Jag var och är livrädd, men jag tänker inte låta rädslorna stå i vägen. Jag tänker inte låta min separationsångest eller mitt bristande självkänsla stå i vägen för något så här vackert.

Mitt förra förhållande slutade i en katastrof, allt jag har för erfarenheter är dåliga, så det är inte konstigt att jag är rädd. Jag litar inte på mig själv att jag kan hantera det, men jag tänker försöka. Jag tänker ta en dag i taget och inte oroa mig.
Just nu ska jag bara vara glad.

Tick Tack BOOM

Jag känner mig som en tickande bomb redo att explodera. Vet inte varför. Det känns alltid så här när jag haft bra dagar eller dagar då ingenting har hänt. Små, små saker samlar på sig inom mig och när nånting händer så händer det ordentligt tack vara dessa små saker. Vet inte hur jag blir av med dem innan jag exploderar. Det är väl bara att vänta.

Fick ett mail från tv4 idag angående att jag filmat en del av min nedtrappning/avgiftning av benzo. De tyckte det lät som ett intressant reportage. Synd att jag inte följdförde all dokumentring. Och varför gjorde jag inte det? Jag orkade inte för abstinensten var så svår att jag inte kunde tänka att jag skulle filma. Haha, men det hade blivit ett bra reportage...

Sug

Från gamla anteckningar: "Jag vägrar att leva med benzot mer. Trots lugnet det gav mig var lögnerna och smygandet för mycket. jag kände hur det dödade det sista goda inom mig. Min terapeut sa till mig att jag inte fick fortsätta i färdighetsgruppen om jag inte slutade med benzot. det höll på att döda min sista chans att bli frisk.(...) Ja, det är ett missbruk. Jag är missbrukare"

Allt har gått så bra fram tills nu. Jag vet inte vad som ledde fram till att jag idag bara fick ett sånt sug efter benzo-dimman. Allt jag vill just nu är att svälja ner en näve Stesolid eller Stilnoct. Sitter och letar efter internetapotek som säljer benzo. Har inga pengar, men tittar på medicinerna ett knapptryck bort. Fan, fan, fan. Jag vill känna medicinernas verkan komma över mig. Jag drömmer tillbaka på de underbara dagarna då jag svalde ner tablett efter tablett. No more. Jag är en ren missbrukare som kämpar mot suget. Fan, fan, fan. Jag visste att jag skulle snart må skit igen

Fjärilar i magen till tusen

Om ungefär en timma kommer en viss person hem till mig. En person som jag tycker är väldigt fin och nu lever mina känslor festival liv. Jag har varit glad och uppspelt i över 3 dar och nu detta. När en frisk person bara skulle må bra, måste jag tänka efter. Det känns inte som en bra kombination att både vara glad, nervös och fjärilar i magen just nu. Blir nästa rädd för mig själv för jag vet inte hur jag kommer förhålla mig till val jag måste göra. Det blir att känslorna tar över allt, det där läskiga i magen bestämmer allt utan att jag kan tänka på konsekvenserna.
Oj, oj, oj vad mitt liv är lustigt ibland. Till och med när det handlar om något så naturligt som att träffa någon man gillar.

Ord efter ord

Har precis sparat ner all gamla inlägg från förra bloggen och inser hur mycket jag skriver. Jag undrar hur mycket jag har skrivit de senaste 5 åren. Det måste vara enormt mycket. Att skriva får mig att må bättre, ett sätt att ventilera, men vad ska jag göra med alla ord?
Jag vill att mina texter, mina upplevelser, ska kunna hjälpa andra. Att mina texter kan förmedla något till andra men jag vet inte hur jag ska göra. Än så länge sparar jag bara ner allt och säger till mig själv: "En dag ska det bli något"

Ja, en dag ska det bli något...

Åter på fötter

Idag är jag äntligen någorlunda i form efter nyårsfirandet. Firade tillsammans med goda vänner och det var en minnesvärd kväll. Många undrade hur det var med mig eftersom det var ett tag sen de såg mig. Allt jag kunde svara var att jag var glad, jag kände sådan glädje över att få vara med människor som tycker om mig för den jag är. Det var härligt att få visa mina vänner och mig själv att jag var glad utan att ha tankar som trycker bakom fasaden.
Också till min stora glädje klarade jag av att hantera alkoholen, jag drack inte tvångsmässigt för mycket för att sedan tvinga mig själv att spy. Jag drack inte heller så mycket att kvällen blev en enda stor minneslucka. Jag drack inte heller så mycket att jag tappade mitt omdöme totalt och gjorde något jag ångrade dagen efter. Nej, jag klarade av alkoholen och jag mådde bra. Det var mycket länge sedan, om någonsin, jag hade en sådan här bra kväll och natt.
Glädjerus, bra start på 2009 eller vad säger ni?