Hjärnan full av alkohol

Skolan har nu börjat och det är MYCKET information på en och samma gång. Plugg, plugg och åter plugg gäller för att försöka få in allt man gått igenom innan man får ny information som också ska in. På 4 veckor ska vi lära oss ett helt yrke, på fyra veckor ska vi ha så mycket kunskap att vi säkert står på andra sidan bardisken och vet vad vi jobbar med. De 4 veckorna känns otroligt långa eftersom de är 4 veckor av pluggande, samtidigt känns det så otroligt kort med tanke på allting som vi ska lära oss.
Oj oj oj, hur ska det här gå? Jag måste tänka positivt. Jag tänker bara positivt för annars kommer studierna äta upp mig, tugga lite och sen spotta ut mig igen.
Jag SKA fixa det här!!!

Nu eller aldrig

Nu börjar det närma sig. På måndag börjar jag plugga igen. 4 veckors bartenderutbildning. Det kommer bli intensivt, det kommer vara tufft. Antingen kommer jag flyga eller falla stenhårt. Antingen kommer jag klara studierna galant med toppbetyg eller så kommer jag gå rakt in i väggen. Det finns inget mellanläge för mig, det är svart eller vitt i min värld.
Jag börjar bli nervös, samtidigt är jag peppad och otålig. Jag vill det här! Jag vill jobba och tjäna mina egna pengar. Just nu är min dröm och mål att kunna försörja mig som bartender. För jag vet att det är ett så viktigt steg i min tillfrisknade. Lyckas jag jobba vet jag att jag kommer vara så stolt över mig själv. Och också få göra något jag tycker är kul och förhoppningsvis som passar mig.

Förbannad, rädd och ensam

Jag har stängt av vissa delar av mitt sociala liv. Just nu efter allt som har hänt, orkar jag inte ta tag i det nu, inte heller fundera eller älta över det. Det finns ingen energin just nu för att kräva sanningen, istället följer jag mina instinkter och känsla. Får jag känslan av att någon viss person tycker illa om mig tror jag på det. Jag undviker dessa energitjuvarna och umgås istället med människor som jag vet älskar mig för den jag är. Som inte dömer mig för det saker jag råkar göra och situationerna jag sätter mig i. Jag har nog med mitt eget självförakt.

Ett gott nytt år?

Ett nytt år, en ny start. Är 2010 mitt år? Kommer jag se tillbaka på detta år med glädje istället för med skam och ångest? Jag kommer inte ihåg senast jag så tillbaka på ett år med glädje. Alltid har det varit någon demon jag kämpat emot. Varje år har det hänt något som lämnat djupa sår. I år hoppas jag att det är annorlunda, men än så länge tar det emot.

Starten på det nya året börjar på botten där jag nu ligger blottad för mina problem. Ångesten kommer, hjärnan jobbar på högvarv, jag kämpar för att inte trilla dit, inte upprepa gamla misstag. Hela tiden kommer tankarna på rakblad, den inbillade räddningen. I nästa stund kommer likgiltigheten och viljan att bara lägga sig ner och ge upp. Skammen för det jag har gjort och sorgen över det som har hänt överrumplar mig och jag skjuter det ifrån mig. Efter det kommer rädslan att misslyckas, att jag håller på att förstöra min sista chans till ett liv. För jag är övertygad om att det är min sista chans. Trillar jag nu kommer jag inte lyckas resa mig upp igen.

Jag vet att jag inte kan fortsätta leva livet jag levt det senaste, samtidigt är det livet det enda livet jag känner till. Ett liv med destruktiva beteenden, ångest och självhat. I min värld finns det ingen gråskala, allt är svart eller vitt, antingen eller. Det finns ingen balans, allt är ett enda kaos mellan svart och vitt, hopp och förtvivlan. En dagen kan jag ha livslust och vara glädjefylld, nästa dag vill jag dö. Ena kvällen kan jag hantera alkoholen, nästa håller jag mig nykter och på tredje kvällen super jag mig redlös. Jag kan se en ljus framtid för mig i ena stunden, för att i nästa bara se mörker. Det skiftar hela tiden, dag för dag.

Länge sedan jag skrev sist

Det var ett tag sen jag skrev och mycket har hänt sen dess. Under de senaste månaderna har jag levt i en destruktiv bubbla, jag har vandrat på en tunn is som nu börjat spricka. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att leva i balans, men självklart slog det över till det destruktiva. Jag förflyttades tillbaka till det förflutna där jag tappade kontrollen över alkohol och sex. Ångesten och skammen har byggts upp inom mig, idag är jag helt psykiskt slutkörd. Jag skäms över det jag gjort och kämpar för att inte döva ångesten med mer destruktiva beteenden. Det känns som det här är min sista chans att få ett fungerande liv. Jag kommer klarar inte av att trilla ner i det destruktiva livet igen. Då kommer jag inte komma ur det igen. Nu kämpar jag för ett fungerande liv, ett liv utan ångest och skam. Där jag inte gör saker jag ångrar dagen efter.