Ångest, ångest, ångest. Känslan av att något stämmer inte, en inre stress. Den kväver mig och önskan att kunna fly från verkligheten växer sig starkare. Suget efter benzo, den lätta vägen. Men jag vet att jag inte kan gå den vägen igen.
Det finns saker i mitt liv som jag önskade var annorlunda. Det finns saker jag måste arbeta med. Det finns händelser som jag måste bearbeta. Jag har kommit en bra bit på vägen till ett normalt, friskt liv men har fortfarande en så lång väg kvar. Och vissa dagar orkar jag inte. Jag orkar verkligen inte. Hoppet om ett liv värt att leva försvinner. Jag kan inte se hur jag skulle kunna leva ett bra liv efter allt som har hänt, efter allt jag gjort mot mig själv. Jag försöker acceptera att det som har hänt har hänt, men det är så svårt och jag tvivlar varje dag. Det enda jag kan göra de dagarna är att stå ut. Stå ut och hoppas att dagen därpå blir bättre.
Men kommer nästa dag vara bättre? Kommer det någonsin komma en dag utan ångest, sjukskrivning, mediciner, terapi och destruktiva beteenden? En dag då jag kommer älska mig själv och ha respekt för mig själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag tror att vi som levt med ångest en lång tid alltid kommer ha en del kvar, men tillslut så blir det hanterbart. Vi måste lära oss att leva med det, men på ett annat sätt än just nu...
SvaraRaderaHej, hitta nyss din blogg. Har själv borderline. Skriv gärna tillbaks om du vill! Mvh malin
SvaraRadera