Helvetesvecka

Jag vet inte om det beror på att jag slutat med Mirtazapinet men livet börjar kännas tungt och jävligt men det kanske är så livet är. Den senaste veckan har präglats av älskade djurs död och den sorg den ger. Först trodde jag att min egna hund, Lyra, dog när hon fick narkos. I fredags fick jag beskedet att mitt ex hund dött och igår sörjde vi honom tillsammmans. Det var väldigt känslosamt för mig eftersom min upplevelse att Lyra hänt så nyligen. Allt fick mig att inse att en dag kommer Lyra också att dö. En dag kommer också jag förlora min livskamrat och uppleva samma bottenlösa sorg som mitt ex nu upplever. I dag hörde min bästa kompis av sig och sa att hennes katt hade dött i morse. Ännu en sorg att bearbeta, ännu fler tårar som kommer fällas. Åter igen inser jag att jag en dag kommer förlora min älskade, underbara bebis och jag kan inte se att jag kommer klara det. Den sorgen kommer bli för stor för mig att bära. Efter det som har hänt uppskattar jag varje dag med henne och ser till att hon varje natt somnar i min säng.

Nya framgångar

Livet går framåt och för var dag som går gör jag framsteg. Veckan som gått har jag haft fullt upp med olika aktiviteter som jag klarat av utan stress och ångest. I går sprang jag Midnattsloppet (10km) på tiden 59 min och 9 sek. Eftersom jag har varit förkyld sen i onsdags och länge inte trodde att jag skulle kunna springa alls är jag riktigt nöjd. Nu längtar jag tills at förkyldningen ska försvinna helt så jag kan börja träna igen.

Njuta av framgången

I helgen när jag var ute och festade gick allt som planerat, jag drack inte för mycket och hade ingen ångest dagarna efter. För de flesta betyder det inget speciellt, men för mig är det en enorm positiv erfarenhet, ett viktigt framsteg. Jag har ända sedan min alkoholdebut för 6 år sen kämpat med att lära mig hantera alkoholen. I perioder har jag förlorat kontrollen helt, i perioder har jag kunnat dricka som alla andra och i perioder har jag inte kunnat dricka alls. Ett vanligt ämne för heta diskussioner hemma hos mig har just varit mig, alkoholen och fester.
Min mamma har försökt få mig att avstå helt, hon känner sig så maktlös varje gång jag kommer hem och är full för hon vet hur mycket ångest jag kommer få. Och jag förstår hennes frustration över att vara så maktlös. När jag går ut och dricker kan hon inte hjälpa mig eftersom det är mitt ansvar för hur mycket jag dricker. Problemet är att jag är så envis. Mitt mål är att kunna dricka och festa som mina kompisar, jag skiter i hur många gånger jag faller på vägen, jag vill var som dem! Och jag har trillat många gånger, jag har haft så mycket ångest, men jag har rest mig varje gång. Varje gång jag blivit för full, enligt mig själv, har jag analyserat vad som gick fel, vad det var som gjorde att jag drack för mycket och vad jag kan lära mig av det. Min lista över erfarenheter med alkohol är lång och användbar. I helgen kunde jag använda listan till hjälp så att jag kunde festa två dagar i rad och allt gick super. Jag hade roligt och umgicks med mina vänner, hade ingen ångest och jag var inte speciellt bakis dagen efter.
Nu gottar jag mig i denna framgången och tar med mig erfarenheterna till nästa gång

Varför kan jag inte vara som alla andra?

Ångest, känslorna är i kaos. Tankarna rusar genom huvudet.
"Ge mig medicin! Låt mig försvinna in i dimman!"
Jag får ingen ordning på tankarna och känslorna. Den inre stressen växer sig större.
"Nej, jag ska ta mig igenom det utan hjälp från kemikalierna.
Tänk, tänk! Vad kan du använda för färdigheter?"
Andas medvetet, lyssna på musik, skriv, gör något annat... Jag känner att denna dagen kommer vara lång.

Varför är inte mitt liv som alla andras? Varför lever inte jag med samma psykiska förutsättningar? Varför kämpar jag i uppförsbacke och motvind? Jag vill ha ett vanligt liv! Jag vill jobba eller studera, utan att vara rädd för att gå in i väggen eller ner i en depression. Jag vill kunna göra saker utan att känna känslor om allt. Jag vill kunna lita på mina känslor och inte fundera på om det jag känner är fel. Insåg att jag trodde att jag hatade Sticky, men egentligen så var jag arg på mig själv. Och egentligen var jag inte arg på mig själv utan besviken för att jag drack mer än vad jag hade tänkt. Nu när jag vet att jag inte hatar Sticky vill jag ändå inte gå dit. Det är lättare att hata Sticky än att vara besviken på sig själv.

Jag hatar att misslyckas, jag hatar att bli besviken på mig själv. Jag orkar inte försöka om det finns chansen att jag misslyckas för det gör så ont att bli besviken på sig själv. Det gör så ont att trilla och sen försöka resa på sig igen. Om och om igen. Varför måste man trilla?
Egentligen finns det inga misstag, det finns bara feedback hur man kan göra saker annorlunda, men hur mycket feedback kan man egentligen få? Kan hjärna nån gång bli full och inte klara av att ta mer feedback? Jag tror min hjärna är på god väg...

Mycket kloka tankar

Den senaste tiden har jag fått flera insikter om mitt liv och det jag har varit med om och mina tankar. Det känns skönt att förstå vad jag tänker och egentligen känner. Jag är så analytisk av mig som person, jag måste förstå och veta allt om mig själv och mitt liv. När jag väl får min "uppenbarelse" fylls jag av ett lugn, jag blir i harmoni med mig själv. Kriget inom mig tar en kort paus, krigarna vilar och njuter av tystnaden som ligger över mitt inre slagfält.
Haha, vad poetiskt det låter men det är så jag upplever det om man ska försöka beskriva det med ord.

Just nu (och det har jag varit en tid) är jag mitt inne i acceptans processen för att acceptera mitt självskadebeteende och de men jag fått av det. Alla ärr, hur ska jag förhålla mig till dem? Hur ska jag förhålla mig till människors blickar? Varje gång jag visar mina ben gör jag ett medvetet val om att folk kan titta. Att folk kan undra och få förutfattade meningar. När jag visar mina ben, men aldrig överdelen av mina lår, accepterar jag att folk kan komma att titta. Varje gång jag visar mig naken för en annan person blottar jag mig själv. Jag visar min hud och konsekvenserna av ett smärtsamt missbruk. Utan att personen säger något vet jag vad den tänker. Det ända jag kan göra är att svara på de frågor som eventuellt kommer komma. Om jag hade fått bestämma skulle jag inte se ut som jag gör, men det ända jag kan göra är att acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Detta är en del av vägen jag måste gå för att kunna leva.

Tristress

Alla dagar är desamma just nu. Väntar på att terapin börjar och semestern ska ta slut så jag kan fortsätta livet och vardagen. Vill börja praktisera, känna stabilitet och att jag gör något som betyder något på dagarna. Det är nästa steg för att sedan bli friskförklarad och börja studera.
Jag måste vara tålmodig vilket jag inte är

Livet, låt mig va!

Ångest, ångest, ångest. Känslan av att något stämmer inte, en inre stress. Den kväver mig och önskan att kunna fly från verkligheten växer sig starkare. Suget efter benzo, den lätta vägen. Men jag vet att jag inte kan gå den vägen igen.
Det finns saker i mitt liv som jag önskade var annorlunda. Det finns saker jag måste arbeta med. Det finns händelser som jag måste bearbeta. Jag har kommit en bra bit på vägen till ett normalt, friskt liv men har fortfarande en så lång väg kvar. Och vissa dagar orkar jag inte. Jag orkar verkligen inte. Hoppet om ett liv värt att leva försvinner. Jag kan inte se hur jag skulle kunna leva ett bra liv efter allt som har hänt, efter allt jag gjort mot mig själv. Jag försöker acceptera att det som har hänt har hänt, men det är så svårt och jag tvivlar varje dag. Det enda jag kan göra de dagarna är att stå ut. Stå ut och hoppas att dagen därpå blir bättre.
Men kommer nästa dag vara bättre? Kommer det någonsin komma en dag utan ångest, sjukskrivning, mediciner, terapi och destruktiva beteenden? En dag då jag kommer älska mig själv och ha respekt för mig själv?

Party animal

Livet är en fest.Missa den inte!
Just nu fokuserar jag på tre saker: Lydnads träning med Lyra, min egna träning och festa festa festa. Och det funkar riktigt bra. Life is fine and I like it.
Just nu lever jag och oroar mig inte för morgondagen. Jag tar semester från allt vad psykisk ohälsa heter och låtsas som att jag e som alla andra.

Långsamt tillbaka till verkligheten

Var på familjesemester i Dalarna förra veckan. Trevligt att umgås med familjen, fick många skratt och roliga minnen, men det tar mycket energi från mig. Fick en släng av förkylning också så jag har inte varit direkt aktiv det senaste. Nu kämpar jag för fullt att komma igång med livet. Och det är en kamp för tankarna och känslorna säger till mig att ligga kvar i sängen, sova eller titta på dåliga tv-program hela dagarna. Men jag vet att jag måste komma igång igen. Skulle jag fortsätta ligga i sängen kommer ångesten komma. Jag måste vara aktiv för att må bra. Det är en simpel ekvation men så svår att följa när känslan säger emot. Man måste gå emot känslan, ignorerar obehaget som följer och bara komma igång med olika aktiviteter. Jag får inte sätta mig ner och känna efter, för då försvinner all min energi. Nej, jag måste fortsätta tills att leva livet blir en vana.

Ingen kommer någonsin säga att jag är vacker

Jag kommer aldrig få höra orden "Du är vacker och jag älskar din kropp" Och det är inte för att jag är ful. Nej, jag är rätt vacker, men jag är förstörd. Ingen kommer kunna kolla på min kropp och tycka den är normal. För min kropp är inte normal. Den är skadad, ärrad och förstörd. Den är resultatet av flera års självskadebeteende. Det är ärr som aldrig kommer försvinna med tiden. De kommer alltid finnas kvar. Blekta med tiden, men fortfarande kvar. En ofrivillig symbol för den kamp jag genomgått och genomgår.
En del människor vill ha kvar ärr för att minnas varför de fick dem. Jag önska jag kunde tänka likadant. Istället har jag varje dag en kamp om att acceptera att mina ärr finns där och så kommer det vara. Men det är så svårt.
Många har komplex för kroppen de fötts med. Jag har komplex och hatar kroppen jag skapat själv. Jag har själv gjort varje förbannat ärr på min kropp. Det är mitt och ingen annans fel att jag ser ut som jag gör. Det är mitt och ingen annans fel att ingen någonsin kommer säga att jag är vacker. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hur ska jag kunna älska samma person som skadat mig så svårt?
Jag tror inte många tänker på konsekvenserna med att självskada. Det gjorde iallafall inte jag. Inte trodde jag att jag skulle se ut så här när jag började skära mig. Inte visste jag att den verkliga kampen är inte att sluta skära, utan att faktiskt förlåta en själv för att man gjort det. Att bli förlåten är en kamp som kommer vara i resten av mitt liv. Varje dag, varje gång jag ser mina ärr kommer jag bli påmind och varje gång måste jag förlåta mig själv.
Nej, ingen kommer någonsin säga att jag är vacker. För vem tycker en sönderskuren kropp är vacker?