Hjärnan full av alkohol

Skolan har nu börjat och det är MYCKET information på en och samma gång. Plugg, plugg och åter plugg gäller för att försöka få in allt man gått igenom innan man får ny information som också ska in. På 4 veckor ska vi lära oss ett helt yrke, på fyra veckor ska vi ha så mycket kunskap att vi säkert står på andra sidan bardisken och vet vad vi jobbar med. De 4 veckorna känns otroligt långa eftersom de är 4 veckor av pluggande, samtidigt känns det så otroligt kort med tanke på allting som vi ska lära oss.
Oj oj oj, hur ska det här gå? Jag måste tänka positivt. Jag tänker bara positivt för annars kommer studierna äta upp mig, tugga lite och sen spotta ut mig igen.
Jag SKA fixa det här!!!

Nu eller aldrig

Nu börjar det närma sig. På måndag börjar jag plugga igen. 4 veckors bartenderutbildning. Det kommer bli intensivt, det kommer vara tufft. Antingen kommer jag flyga eller falla stenhårt. Antingen kommer jag klara studierna galant med toppbetyg eller så kommer jag gå rakt in i väggen. Det finns inget mellanläge för mig, det är svart eller vitt i min värld.
Jag börjar bli nervös, samtidigt är jag peppad och otålig. Jag vill det här! Jag vill jobba och tjäna mina egna pengar. Just nu är min dröm och mål att kunna försörja mig som bartender. För jag vet att det är ett så viktigt steg i min tillfrisknade. Lyckas jag jobba vet jag att jag kommer vara så stolt över mig själv. Och också få göra något jag tycker är kul och förhoppningsvis som passar mig.

Förbannad, rädd och ensam

Jag har stängt av vissa delar av mitt sociala liv. Just nu efter allt som har hänt, orkar jag inte ta tag i det nu, inte heller fundera eller älta över det. Det finns ingen energin just nu för att kräva sanningen, istället följer jag mina instinkter och känsla. Får jag känslan av att någon viss person tycker illa om mig tror jag på det. Jag undviker dessa energitjuvarna och umgås istället med människor som jag vet älskar mig för den jag är. Som inte dömer mig för det saker jag råkar göra och situationerna jag sätter mig i. Jag har nog med mitt eget självförakt.

Ett gott nytt år?

Ett nytt år, en ny start. Är 2010 mitt år? Kommer jag se tillbaka på detta år med glädje istället för med skam och ångest? Jag kommer inte ihåg senast jag så tillbaka på ett år med glädje. Alltid har det varit någon demon jag kämpat emot. Varje år har det hänt något som lämnat djupa sår. I år hoppas jag att det är annorlunda, men än så länge tar det emot.

Starten på det nya året börjar på botten där jag nu ligger blottad för mina problem. Ångesten kommer, hjärnan jobbar på högvarv, jag kämpar för att inte trilla dit, inte upprepa gamla misstag. Hela tiden kommer tankarna på rakblad, den inbillade räddningen. I nästa stund kommer likgiltigheten och viljan att bara lägga sig ner och ge upp. Skammen för det jag har gjort och sorgen över det som har hänt överrumplar mig och jag skjuter det ifrån mig. Efter det kommer rädslan att misslyckas, att jag håller på att förstöra min sista chans till ett liv. För jag är övertygad om att det är min sista chans. Trillar jag nu kommer jag inte lyckas resa mig upp igen.

Jag vet att jag inte kan fortsätta leva livet jag levt det senaste, samtidigt är det livet det enda livet jag känner till. Ett liv med destruktiva beteenden, ångest och självhat. I min värld finns det ingen gråskala, allt är svart eller vitt, antingen eller. Det finns ingen balans, allt är ett enda kaos mellan svart och vitt, hopp och förtvivlan. En dagen kan jag ha livslust och vara glädjefylld, nästa dag vill jag dö. Ena kvällen kan jag hantera alkoholen, nästa håller jag mig nykter och på tredje kvällen super jag mig redlös. Jag kan se en ljus framtid för mig i ena stunden, för att i nästa bara se mörker. Det skiftar hela tiden, dag för dag.

Länge sedan jag skrev sist

Det var ett tag sen jag skrev och mycket har hänt sen dess. Under de senaste månaderna har jag levt i en destruktiv bubbla, jag har vandrat på en tunn is som nu börjat spricka. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att leva i balans, men självklart slog det över till det destruktiva. Jag förflyttades tillbaka till det förflutna där jag tappade kontrollen över alkohol och sex. Ångesten och skammen har byggts upp inom mig, idag är jag helt psykiskt slutkörd. Jag skäms över det jag gjort och kämpar för att inte döva ångesten med mer destruktiva beteenden. Det känns som det här är min sista chans att få ett fungerande liv. Jag kommer klarar inte av att trilla ner i det destruktiva livet igen. Då kommer jag inte komma ur det igen. Nu kämpar jag för ett fungerande liv, ett liv utan ångest och skam. Där jag inte gör saker jag ångrar dagen efter.

Helvetesvecka

Jag vet inte om det beror på att jag slutat med Mirtazapinet men livet börjar kännas tungt och jävligt men det kanske är så livet är. Den senaste veckan har präglats av älskade djurs död och den sorg den ger. Först trodde jag att min egna hund, Lyra, dog när hon fick narkos. I fredags fick jag beskedet att mitt ex hund dött och igår sörjde vi honom tillsammmans. Det var väldigt känslosamt för mig eftersom min upplevelse att Lyra hänt så nyligen. Allt fick mig att inse att en dag kommer Lyra också att dö. En dag kommer också jag förlora min livskamrat och uppleva samma bottenlösa sorg som mitt ex nu upplever. I dag hörde min bästa kompis av sig och sa att hennes katt hade dött i morse. Ännu en sorg att bearbeta, ännu fler tårar som kommer fällas. Åter igen inser jag att jag en dag kommer förlora min älskade, underbara bebis och jag kan inte se att jag kommer klara det. Den sorgen kommer bli för stor för mig att bära. Efter det som har hänt uppskattar jag varje dag med henne och ser till att hon varje natt somnar i min säng.

Nya framgångar

Livet går framåt och för var dag som går gör jag framsteg. Veckan som gått har jag haft fullt upp med olika aktiviteter som jag klarat av utan stress och ångest. I går sprang jag Midnattsloppet (10km) på tiden 59 min och 9 sek. Eftersom jag har varit förkyld sen i onsdags och länge inte trodde att jag skulle kunna springa alls är jag riktigt nöjd. Nu längtar jag tills at förkyldningen ska försvinna helt så jag kan börja träna igen.

Njuta av framgången

I helgen när jag var ute och festade gick allt som planerat, jag drack inte för mycket och hade ingen ångest dagarna efter. För de flesta betyder det inget speciellt, men för mig är det en enorm positiv erfarenhet, ett viktigt framsteg. Jag har ända sedan min alkoholdebut för 6 år sen kämpat med att lära mig hantera alkoholen. I perioder har jag förlorat kontrollen helt, i perioder har jag kunnat dricka som alla andra och i perioder har jag inte kunnat dricka alls. Ett vanligt ämne för heta diskussioner hemma hos mig har just varit mig, alkoholen och fester.
Min mamma har försökt få mig att avstå helt, hon känner sig så maktlös varje gång jag kommer hem och är full för hon vet hur mycket ångest jag kommer få. Och jag förstår hennes frustration över att vara så maktlös. När jag går ut och dricker kan hon inte hjälpa mig eftersom det är mitt ansvar för hur mycket jag dricker. Problemet är att jag är så envis. Mitt mål är att kunna dricka och festa som mina kompisar, jag skiter i hur många gånger jag faller på vägen, jag vill var som dem! Och jag har trillat många gånger, jag har haft så mycket ångest, men jag har rest mig varje gång. Varje gång jag blivit för full, enligt mig själv, har jag analyserat vad som gick fel, vad det var som gjorde att jag drack för mycket och vad jag kan lära mig av det. Min lista över erfarenheter med alkohol är lång och användbar. I helgen kunde jag använda listan till hjälp så att jag kunde festa två dagar i rad och allt gick super. Jag hade roligt och umgicks med mina vänner, hade ingen ångest och jag var inte speciellt bakis dagen efter.
Nu gottar jag mig i denna framgången och tar med mig erfarenheterna till nästa gång

Varför kan jag inte vara som alla andra?

Ångest, känslorna är i kaos. Tankarna rusar genom huvudet.
"Ge mig medicin! Låt mig försvinna in i dimman!"
Jag får ingen ordning på tankarna och känslorna. Den inre stressen växer sig större.
"Nej, jag ska ta mig igenom det utan hjälp från kemikalierna.
Tänk, tänk! Vad kan du använda för färdigheter?"
Andas medvetet, lyssna på musik, skriv, gör något annat... Jag känner att denna dagen kommer vara lång.

Varför är inte mitt liv som alla andras? Varför lever inte jag med samma psykiska förutsättningar? Varför kämpar jag i uppförsbacke och motvind? Jag vill ha ett vanligt liv! Jag vill jobba eller studera, utan att vara rädd för att gå in i väggen eller ner i en depression. Jag vill kunna göra saker utan att känna känslor om allt. Jag vill kunna lita på mina känslor och inte fundera på om det jag känner är fel. Insåg att jag trodde att jag hatade Sticky, men egentligen så var jag arg på mig själv. Och egentligen var jag inte arg på mig själv utan besviken för att jag drack mer än vad jag hade tänkt. Nu när jag vet att jag inte hatar Sticky vill jag ändå inte gå dit. Det är lättare att hata Sticky än att vara besviken på sig själv.

Jag hatar att misslyckas, jag hatar att bli besviken på mig själv. Jag orkar inte försöka om det finns chansen att jag misslyckas för det gör så ont att bli besviken på sig själv. Det gör så ont att trilla och sen försöka resa på sig igen. Om och om igen. Varför måste man trilla?
Egentligen finns det inga misstag, det finns bara feedback hur man kan göra saker annorlunda, men hur mycket feedback kan man egentligen få? Kan hjärna nån gång bli full och inte klara av att ta mer feedback? Jag tror min hjärna är på god väg...

Mycket kloka tankar

Den senaste tiden har jag fått flera insikter om mitt liv och det jag har varit med om och mina tankar. Det känns skönt att förstå vad jag tänker och egentligen känner. Jag är så analytisk av mig som person, jag måste förstå och veta allt om mig själv och mitt liv. När jag väl får min "uppenbarelse" fylls jag av ett lugn, jag blir i harmoni med mig själv. Kriget inom mig tar en kort paus, krigarna vilar och njuter av tystnaden som ligger över mitt inre slagfält.
Haha, vad poetiskt det låter men det är så jag upplever det om man ska försöka beskriva det med ord.

Just nu (och det har jag varit en tid) är jag mitt inne i acceptans processen för att acceptera mitt självskadebeteende och de men jag fått av det. Alla ärr, hur ska jag förhålla mig till dem? Hur ska jag förhålla mig till människors blickar? Varje gång jag visar mina ben gör jag ett medvetet val om att folk kan titta. Att folk kan undra och få förutfattade meningar. När jag visar mina ben, men aldrig överdelen av mina lår, accepterar jag att folk kan komma att titta. Varje gång jag visar mig naken för en annan person blottar jag mig själv. Jag visar min hud och konsekvenserna av ett smärtsamt missbruk. Utan att personen säger något vet jag vad den tänker. Det ända jag kan göra är att svara på de frågor som eventuellt kommer komma. Om jag hade fått bestämma skulle jag inte se ut som jag gör, men det ända jag kan göra är att acceptera och hitta ett sätt att leva med det. Detta är en del av vägen jag måste gå för att kunna leva.