Mitt nyårslöfte

Efter de senaste åren som gått har jag idag insett vilka som är mina riktiga vänner. De finns de som står vid min sida oavsett vad som händer. Där vår vänskap har satts på prov eftersom jag periodvis pga av min sjukdom varit frånvarande och dragit mig undan. Jag har svårt att förstå hur många som faktiskt har visat förståelse och vill att jag hellre prioriterar att jag håller mig vid liv och arbetat med mig själv, än att jag har hört av mig varje vecka. Dessa vänner är mina änglar och jag är evigt tacksam över att ha dem i min närhet. Mitt nyårslöfte till dessa underbara människor är att jag tänker vårda och göra mitt bästa att vara en god vän. Vissa vänskapsband vill jag fördjupa, andra tänker jag visa min tacksamhet för. Flera av dessa människor vet inte hur underbara de är och hur mycket deras förståelse betyder för mig.

Sen finns det också de relationer som jag vill avsluta. De vänner som jag tidigare trott brytt sig om mig, men om och om igen svikit mig. De relationer som tar mer tid och ger mer tårar än var de ger skratt. Det finns relationer som jag krampaktigt hållit fast vid, där jag förnekat hur destruktiv verkligheten har varit. Jag tänker inte hålla fast vid dessa relationer mer. Jag tänker trotsa min separationsångest och lämna de bakom mig.

2008 - Ett hemskt år jag aldrig vill glömma

2008 har varit det värsta året i hela mitt liv. Samtidigt är det ett av de viktigaste åren i mitt liv. För allt det jag har varit med om under detta år har jag klarat av och det har gjort mig starkare än någonsin. På många sätt har mitt liv varit kaotiskt detta året.

Jag började året i ett destruktivt döende förhållande där jag kämpade så hårt för att slippa en separation att jag glömde bort mig själv. Jag försummade mig själv så mycket att jag gick in i en depression, trots att jag gick på dubbel maxdos av anti-depressiva. Separationen i förhållandet var oundvikligt, men inte utan mycket smärta. Jag hade blivit totalt krossad och eftersom jag gick sista terminen på gymnasiet hade jag inte tid att sörja. Istället försökte jag supa bort min allt svartare vardag. Minnet från min student är bara vaga bilder för jag var så full. Men alkoholen kunde inte rädda mig från att möta verkligheten. Trots att jag gick på starka lugnande försökte jag våren 2008 ta mitt liv. När jag vaknade efter mitt självmordsförsök la jag självmant in mig på SÄS i Borås. Jag var helt enkelt för rädd för mig själv. Jag blev kvar i Borås i en månads tid och de första riktiga utredningarna gjordes på mig. När jag skrevs ut hade jag äntligen fått kontakt med vuxenpsyk. Jag fick börja i DBT-terapi som är speciellt utvecklad för personer med min diagnor, Borderline
Under sommaren började jag lära känna "Skrutten" bättre och vår relation utveklades till en vänskap. I höstens första dagar träffade jag en nörrlänsk katastrofpojke som senare kom att visa sig vara en underbar vän. I höstas började jag också i gruppterapi och genom den gruppterapi lärde jag känna två underbara trasflickor. Dessa två personer har betytt och betyder så mycket för mig. Tillsammans med dom kan jag känna mig förstådd. Tillsammans hjälper och stötar vi varandra i det kaos som kallas liv. Under året som gått har såklart även mina två bästa tjejkompisar funnits vid min sida. Mina två änglar Moa och Rebecka <3
Och mina vänner har fått stå ut med mycket, för under hösten fick jag ett återfall och började självmedicinera igen. På två veckor åt jag upp en hel burk lugnande. För att snabbt bli av med de högre doserna beroendeframkallande medicin genomgick jag en mycket jobbig och svår nedtrappninng. Samtidigt läste jag klart några kvarvarande kurser från gymnasiet och i mitten av december fick jag mitt slutbetyg.

Året 2008 har på alla vis varit det svåraste och jobbigaste året jag upplevt. Under året har jag fått lära mig livets hårda regler. Jag tappat allt hopp och återfått det igen. Jag har ramlat och rest mig. Jag har gråtigt och skrattat åt mitt liv på en och samma gång.
Ja, årets händelser har satt djupa spår i mig och jag kommer aldrig att glömma det. Hur gärna jag än vill glömma får jag inte glömma det. För min och min omgivnings skull.

Inget gott nytt år

Imorgon är för många årets största festdag, men inte för mig. För mig är det en ångestfylld kväll utan fest. Jag kommer spendera den i mitt badrum med min hund och en flaska vin som sällskap. När andra firar med sina vänner ska jag ta hand om min livrädda hund. Jag får se på när hon skräckslagen ligger å skakar i badrummet medan jag maktlöst måste se på.
Alla mina vänner kommer fira det nya året, men inte jag. Jag är för instabil för att gå på samma fest som mina bekanta. För om jag går dit kommer det sluta med att jag sitter i ett badrum, sönderskuren för att bli av med ångesten. Tyvärr, men det är sant.
Nej, jag kan inte fira det nya året för jag har inget att fira.
Inte i morgon eller i övermorgon och inte heller om en vecka.

Diagnos och levande ångest

Idag blev jag klar med min SCID-intervju som skulle visa om jag led av Borderline som de misstänkte. Deras och mina misstankar var rätt när jag stämde på 8 av 9 kriterier.
Jag vet inte om jag känner mig lättad och glad eller om jag mår skit. Antagligen känner jag lite av båda. Nu har jag en gång väg att gå, men jag tänker klara det, hur svårt det än må vara. Mycket skit har jag fått ta emot, men jag lever fortfarande och det tänker jag fortsätta göra.

Efteråt gick jag ut för att springa av mig lite av min överskottsenergi och rensa hjärnan. Tyvärr blev det inte så. Istället fick jag en ångestattack. Aldrig innan har ångesten tagit över när jag tränat. Denna gången var första gången. Jag höll på att svimma, varenda rörelse jag utförde spred obehag i kroppen och det sista jag ville var att vara ute på en väg med minst 2 km hem.
Jag fick en paus i ångesten när jag valde att åka till Allum och shoppa lite, men när jag kom hem kom också ångesten hem.
Inte blir det bättre att jag blir lynchad på Helgon. Jävla moralhelgon, som om min dag inte var kass nog. Jag har svalt ner 4 st Lergigan, min maxdoss är 3 st, men ångesten vill inte släppa. Jag skakar och väntar bara vill att dagen ska ta slut.

Helgon- Kiss my ass

Jag tror jag spyr på alla präktiga människor på Helgon.net som predrikar om vad som är rätt eller fel. Det heter inte Helgon för att man ska bete sig som ett, men det verkar inte en del fatta.
Usch, tror att det är dags för mig att lämna Helgon bakom mig. Orkar inte med alla diskussionskåta människor som hänger upp sig på minsta lilla man skriver. Istället för att bidra med något positivt bidrar de endast med att jag känner mig ännu mer oförstådd. Vad som kan tilläggas är att det inte är 14-15 åriga emos jag pratar om, utan vuxna människor som vid det här laget borde hunnit skaffat sig ett liv och inte hänga på Helgon.
Nej, det är nog dags för mig och Helgon.net att ta en paus.
Nu för jag också en härlig impuls om att helt och hållet sluta klä mig alternativt och lämna den genren, men ni som känner mig vet att så lätt skulle jag inte klara det. Haha

The Beginning

Första inlägget i nya bloggen. Jag har velat fram och tillbaka med flera olika bloggar, men nu känns det som jag äntligen har hittat rätt.

Det är mitt i natten mellan juldagen och annandagen och jag sitter och leker med årets bästa julklapp, en Acer Aspire One. Äntligen har jag fått en helt ny egen dator som fungerar :D

Hela dagen har jag suttit och lagt över bilder och musik till min nya lilla älskling.

Min nya Älskling.

Kom gärna med namnförslag till denna lilla godingen

Jag är glad över hur bra jag har mått under julen.

Såklart saknar jag självklart bror min som är i St Anton.