Kärlek är en komplicerad lek

Just nu känner jag mig... Ja, vad känner jag? Här försöker jag skriva ner det jag känner och tänker, men då blir det svart. Inget kommer ut på rätt sätt, det jag känner tvivlar jag på och mina tankar blir aldrig färdigtänkta. Det är något med min pojkvän, men om jag får ner det i ord vet jag inte. Jag är rädd för att såra, skrämma eller förstöra honom med mig själv. När jag berättar om mina ångestattacker kan han säga: "Det ordnar vi när det händer" men när det väl händer är jag rädd att han inte kan hantera det. Jag är rädd att förstöra hans värld med min smärta och tårar. Genom att låta honom få en inblick i min verklighet kommer hans syn på livet förändras. I dagsläget kan han säga: "Det behöver du inte känna längre", "Inte behöver du vara deppig mer" men dagen då jag går in i en ny depression kommer komma och han kommer stå vid sidan av och se mörkret sluka mig. Jag vet att jag kommer såra honom. Inte med ord, utan handlingar jag gör mot mig själv. Ingen vill se den man tycker om skada sig själv. Ingen vill uppleva den vanmakt han kommer få uppleva och det är det som är så hemskt. Jag kan inte skydda honom från denna vanmakt eftersom det är jag som orsakar den.