Jag kommer aldrig få höra orden "Du är vacker och jag älskar din kropp" Och det är inte för att jag är ful. Nej, jag är rätt vacker, men jag är förstörd. Ingen kommer kunna kolla på min kropp och tycka den är normal. För min kropp är inte normal. Den är skadad, ärrad och förstörd. Den är resultatet av flera års självskadebeteende. Det är ärr som aldrig kommer försvinna med tiden. De kommer alltid finnas kvar. Blekta med tiden, men fortfarande kvar. En ofrivillig symbol för den kamp jag genomgått och genomgår.
En del människor vill ha kvar ärr för att minnas varför de fick dem. Jag önska jag kunde tänka likadant. Istället har jag varje dag en kamp om att acceptera att mina ärr finns där och så kommer det vara. Men det är så svårt.
Många har komplex för kroppen de fötts med. Jag har komplex och hatar kroppen jag skapat själv. Jag har själv gjort varje förbannat ärr på min kropp. Det är mitt och ingen annans fel att jag ser ut som jag gör. Det är mitt och ingen annans fel att ingen någonsin kommer säga att jag är vacker. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hur ska jag kunna älska samma person som skadat mig så svårt?
Jag tror inte många tänker på konsekvenserna med att självskada. Det gjorde iallafall inte jag. Inte trodde jag att jag skulle se ut så här när jag började skära mig. Inte visste jag att den verkliga kampen är inte att sluta skära, utan att faktiskt förlåta en själv för att man gjort det. Att bli förlåten är en kamp som kommer vara i resten av mitt liv. Varje dag, varje gång jag ser mina ärr kommer jag bli påmind och varje gång måste jag förlåta mig själv.
Nej, ingen kommer någonsin säga att jag är vacker.
För vem tycker en sönderskuren kropp är vacker?
En del människor vill ha kvar ärr för att minnas varför de fick dem. Jag önska jag kunde tänka likadant. Istället har jag varje dag en kamp om att acceptera att mina ärr finns där och så kommer det vara. Men det är så svårt.
Många har komplex för kroppen de fötts med. Jag har komplex och hatar kroppen jag skapat själv. Jag har själv gjort varje förbannat ärr på min kropp. Det är mitt och ingen annans fel att jag ser ut som jag gör. Det är mitt och ingen annans fel att ingen någonsin kommer säga att jag är vacker. Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Hur ska jag kunna älska samma person som skadat mig så svårt?
Jag tror inte många tänker på konsekvenserna med att självskada. Det gjorde iallafall inte jag. Inte trodde jag att jag skulle se ut så här när jag började skära mig. Inte visste jag att den verkliga kampen är inte att sluta skära, utan att faktiskt förlåta en själv för att man gjort det. Att bli förlåten är en kamp som kommer vara i resten av mitt liv. Varje dag, varje gång jag ser mina ärr kommer jag bli påmind och varje gång måste jag förlåta mig själv.
Nej, ingen kommer någonsin säga att jag är vacker.
För vem tycker en sönderskuren kropp är vacker?
Inlägg
Vilka ärr pratar du om?
SvaraRaderaAnna min kära, du ÄR skitsnygg. Och även om du har en del ärr så är det bara märker från förr.
De är ungefär lika viktiga som födelsemärker eller fräknar. Visst kommer det att finnas folk som tycker att det är "hemskt och inte snyggt" men så säger folk om fräknar, födelsemärken, rött hår eller vad som helst.
En person som ger dig en chans ser inte dina ärr.
Tack Jesper för dina fina ord. Du har helt rätt men det är så svårt att tänka så för mig. Jag försöker och en vacker dag kommer jag lyckas.
SvaraRaderaJag tror visst att du kommer få höra att du är vacker, det kanske inte känns så själv men som sagt, det är ju helheten som räknas. Inte bara utsidan, alla är vi vackra. Vare sig man har självförvållande ärr, tatueringar överallt osv så finns det alltid någon som tycker man är vacker. Men man måste lära sig tycka om sig själv först innan man inser det.
SvaraRadera