2008 har varit det värsta året i hela mitt liv. Samtidigt är det ett av de viktigaste åren i mitt liv. För allt det jag har varit med om under detta år har jag klarat av och det har gjort mig starkare än någonsin. På många sätt har mitt liv varit kaotiskt detta året.
Jag började året i ett destruktivt döende förhållande där jag kämpade så hårt för att slippa en separation att jag glömde bort mig själv. Jag försummade mig själv så mycket att jag gick in i en depression, trots att jag gick på dubbel maxdos av anti-depressiva. Separationen i förhållandet var oundvikligt, men inte utan mycket smärta. Jag hade blivit totalt krossad och eftersom jag gick sista terminen på gymnasiet hade jag inte tid att sörja. Istället försökte jag supa bort min allt svartare vardag. Minnet från min student är bara vaga bilder för jag var så full. Men alkoholen kunde inte rädda mig från att möta verkligheten. Trots att jag gick på starka lugnande försökte jag våren 2008 ta mitt liv. När jag vaknade efter mitt självmordsförsök la jag självmant in mig på SÄS i Borås. Jag var helt enkelt för rädd för mig själv. Jag blev kvar i Borås i en månads tid och de första riktiga utredningarna gjordes på mig. När jag skrevs ut hade jag äntligen fått kontakt med vuxenpsyk. Jag fick börja i DBT-terapi som är speciellt utvecklad för personer med min diagnor, Borderline
Under sommaren började jag lära känna "Skrutten" bättre och vår relation utveklades till en vänskap. I höstens första dagar träffade jag en nörrlänsk katastrofpojke som senare kom att visa sig vara en underbar vän. I höstas började jag också i gruppterapi och genom den gruppterapi lärde jag känna två underbara trasflickor. Dessa två personer har betytt och betyder så mycket för mig. Tillsammans med dom kan jag känna mig förstådd. Tillsammans hjälper och stötar vi varandra i det kaos som kallas liv. Under året som gått har såklart även mina två bästa tjejkompisar funnits vid min sida. Mina två änglar Moa och Rebecka <3
Och mina vänner har fått stå ut med mycket, för under hösten fick jag ett återfall och började självmedicinera igen. På två veckor åt jag upp en hel burk lugnande. För att snabbt bli av med de högre doserna beroendeframkallande medicin genomgick jag en mycket jobbig och svår nedtrappninng. Samtidigt läste jag klart några kvarvarande kurser från gymnasiet och i mitten av december fick jag mitt slutbetyg.
Året 2008 har på alla vis varit det svåraste och jobbigaste året jag upplevt. Under året har jag fått lära mig livets hårda regler. Jag tappat allt hopp och återfått det igen. Jag har ramlat och rest mig. Jag har gråtigt och skrattat åt mitt liv på en och samma gång.
Ja, årets händelser har satt djupa spår i mig och jag kommer aldrig att glömma det. Hur gärna jag än vill glömma får jag inte glömma det. För min och min omgivnings skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hej Anna, tack för kommentaren på min blogg!
SvaraRaderaJag har haft min problematik sen jag var liten men fick ingen diagnos förrän jag var 33 år (pga att jag inte sökte hjälp). Så nu efter snart nio år av medicinering, terapi, ökad ålder och annat så fungerar faktiskt mitt liv riktigt bra!
Ju tidigare man får en diagnos och kan få hjälp dessdå större förutsättningar har man för att slippa gå igenom allt jobbigt som tex jag haft det i livet och få en bättre tillvaro.
Hoppas du får den hjälp du behöver och att du kommer må bättre och bättre. Ser att du går (har gått?)i DBT, det är bra, det har jag själv inte gått i men har två böcker om det hemma som jag ska ta och jobba lite med tror jag (står under kategorin "Böcker" i min blogg om du är nyfiken).
2008 har inte varit nåt direkt dåligt år för mig, men ändå inte så som jag hade tänkt mig och hoppats på. Så nu önskar jag oss båda ett riktigt bra 2009!!!
Festligt att du är kräfta oxå, precis som jag! Så ta det lugnt med alkoholen som sagt, BPS och kräfta kan vara en farlig kombo, det vet jag av erfarenhet :(
Numer så har jag ett riktigt bra förhållande till alkoholen faktiskt, men är alltid på min vakt för jag vet mina svagheter.
Kram!!
/ Miss B
Vad härligt att höra att du får hjälp och att ditt liv ändå fungerar någorlunda.
SvaraRaderaJo, jag är glad att jag fått min diagnos i ung ålder och att jag kan få hjälp redan nu. Jag går i DBT sen i somras och det hjälper mig jättemycket. Har tidigare gått i KBT med DBT känns mycket bättre.
Jag går också i en färdighetsträningsgrupp där jag får mycket stöd från de andra. Jag hoppas att du kan få samma hjälp om du känner att det kan vara något för dig.
Ja, jag hoppas 2009 blir ett bra år för oss båda och du har alla mina lyckönskningar.
Vad kul att du är kräfta också :)
Om du vill får du gärna skicka ett mail
Kramar Anna