Varför kan jag inte vara som alla andra?

Ångest, känslorna är i kaos. Tankarna rusar genom huvudet.
"Ge mig medicin! Låt mig försvinna in i dimman!"
Jag får ingen ordning på tankarna och känslorna. Den inre stressen växer sig större.
"Nej, jag ska ta mig igenom det utan hjälp från kemikalierna.
Tänk, tänk! Vad kan du använda för färdigheter?"
Andas medvetet, lyssna på musik, skriv, gör något annat... Jag känner att denna dagen kommer vara lång.

Varför är inte mitt liv som alla andras? Varför lever inte jag med samma psykiska förutsättningar? Varför kämpar jag i uppförsbacke och motvind? Jag vill ha ett vanligt liv! Jag vill jobba eller studera, utan att vara rädd för att gå in i väggen eller ner i en depression. Jag vill kunna göra saker utan att känna känslor om allt. Jag vill kunna lita på mina känslor och inte fundera på om det jag känner är fel. Insåg att jag trodde att jag hatade Sticky, men egentligen så var jag arg på mig själv. Och egentligen var jag inte arg på mig själv utan besviken för att jag drack mer än vad jag hade tänkt. Nu när jag vet att jag inte hatar Sticky vill jag ändå inte gå dit. Det är lättare att hata Sticky än att vara besviken på sig själv.

Jag hatar att misslyckas, jag hatar att bli besviken på mig själv. Jag orkar inte försöka om det finns chansen att jag misslyckas för det gör så ont att bli besviken på sig själv. Det gör så ont att trilla och sen försöka resa på sig igen. Om och om igen. Varför måste man trilla?
Egentligen finns det inga misstag, det finns bara feedback hur man kan göra saker annorlunda, men hur mycket feedback kan man egentligen få? Kan hjärna nån gång bli full och inte klara av att ta mer feedback? Jag tror min hjärna är på god väg...